Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En underdånig böneskrift
från
våra småfåglar.
(Med plansch.)
Jjin kall Januaridag hade småfåglar från
när och fjärran samlats för att
öfver-lägga om bästa sättet att söka afhjälpa
den stora nöd, som uppkommit i följd af
brist på lifsmedel. Många olika sätt
föreslogos.
Hackspetten, nötskrikan och trasten
an-sågo bäst att emigrera. Liksom människorna
lämna de nordliga landen för att slå sig
ned i Amerika, Afrika och Australien, så
kunde ju äfven småfåglarne draga söderut.
De mera omtänksamma flyttfåglame hade
ju redan föregått dem med exempel, och
själfva voro de nu trötta att ständigt kämpa
med näringsbekymmer.
Bofinken, domherren och steglitsan
motsatte sig på det bestämdaste detta förslag.
De älskade sitt fädernesland och ansågo som
sin plikt att stanna på den plats som blifvit
dem anvisad. Icke för intet trodde de sig
hafva fått benämningen »stannfåglar», i
motsats till flyttfåglar; därföre borde de ock
stanna i hemlandet, äfven om det ibland
kunde vara svårt nog att där finna
uppehälle. »Jag är gammal och grå», förklarade
en ålderstigen domherre med riktig
domareton, »men ännu aldrig har jag behöft lida
nöd; och jag är viss att I allesammans
måsten erkänna, att vår himmelske Fader
föder oss, ehuru vi hvarken så, skörda eller
församla i ladorna. Äfven den hårdaste
vinter har en öfvergång. Jag för min del
stannar i landet och föder mig redligen.»
Domherrens tal gjorde djupt intryck och
hela församlingen förklarade med en mun
att de ville stanna.
»Marken är nu öfvertäekt med en hvit
duk — månne det icke har något att
betyda?» kvittrade snösparfvarne.
»Det är just olyckan, det», klagade
rot-geln, »det är för den skull vi inte kunna
finna några maskar, frön eller dylikt. Snön
är vår fiende, icke vår vän!»
»Den som dukat vårt bord, den skall
ock låta strö däruppå, så att vi icke
be-höfva svälta», kvittrade snösparfven
frimodigt. »Han skall læ veka människomas
hjärtan till medlidande.»
»Jag skulle vilja föreslå», sade
hämplingen blygt, »att vi utsände en böneskrift till
människorna. Många skulle nog vilja hjälpa
oss, om de blott gjordes uppmärksamma
på vår nöd.»
»Bravo, bravo, broder hämpling», ropade
den sluge gråsparfven. »Bland människorna
finnas många som ömma för oss, om det
äfven finnes sådana som skjuta på oss både
på lek och allvar. Isynnerhet bland barnen
hafva småfåglarne sina bästa vänner. I
skolhuset därborta t. ex. ställde barnen ut
sin julgran åt oss, sedan den fröjdat dem
själfva under julen. Där hängde nötskal
fulla med brödsmulor och bland grenarne
funno vi kak- och karamellbitar, och så hade
vi kalas under flera dagar. Jag understöder
på det lifligaste förslaget om en böneskrift.»
Sparfvens tal vann odeladt bifall, hvilket
tillkännagafs genom ett allmänt flaxande
med vingarne. Kungsfågeln, såsom
ordförande, föreslog votering, hvarefter följande
böneskrift uppsattes af sekreteraren, doktor
Sparf:
Till människorna!
Vintem är en svår tid för oss, stackars
fåglar. Hvad som växt på jorden hafven I
inbärgat eller ock har det blifvit förstördt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
