- Project Runeberg -  Barnens tidning. Utgifven af Evangeliska fosterlandsstiftelsen / Årg. 38 (1895) /
22

(1858-1899) With: Lina Sandell
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

af frosten. Den käre Guden har bredt sin
hvita duk öfver marken, icke för att vi
skola lida nöd utan för att I skolen strö
ut och dela med af hvad Han har gifvit
eder. Ehuru vi kallas luftens innevånare,
kunna vi dock icke uteslutande lefva af
luft, som I nog förstån. Tänk på vår nöd 1
Strö ut kom eller brödsmulor framför edra
fönster eller dörrar. Det förspilles så många
smulor, hvarmed hungriga små fåglar skulle
kunnat mättas. Tänken därpå att äfven vi,
ehuru ringa och små, äro af Gud skapade
och att ingen af oss faller till marken utan
hans vilja!

Sparf, Domherre, Bofink, Steglitsa, Trast,
Talgoxe, Hackspett och alla öfriga
småfåglar!

Den gamla såg missbelåten ut, men sade
intet.

»Hvad skall den göra, som vet att han är
ett förloradt får?» frågade Jinx.

»Han måste ropa till den gode herden och
bedja honom frälsa sig.»

»Först måste han väl dock bereda sig att
komma, d. v. s. aflägga sina onda vanor och blifva
en gudfruktig människa?»

>0 nej, på det sättet kommer han aldrig till
fårahuset. Först måste han tala om för den
gode herden att han är förlorad, och sedan skall
den gode herden, som så länge sökt efter
honom, taga honom och bära honom på sina axlar.»

»Godt, det där tål att tänka på. Tack skall
hon ha, lilla vän.»

Här afbrötos de af Thomas, som sade att
klockan redan slagit två och att middagen
således borde vara färdig.

Vagnarne kördes åt ena sidan af vägen,
grytan lyftes från kaminen och Jinx skickades med
lord Fatimores portion till andra vagnen

Kosa, som erbjöd sig att vara honom l»ehjälplig
fick hära omnämnda höga persons tobakspipa
med tillbehör.

Lord Fatimore befanns vara en
utomordentligt fet man eller snarare förväxt yngling med
ett nästan fånigt uttryck i sitt pussiga.
uppsvällda ansikte. Vid åsynen af sin middag, som
för honom utgjorde dagens viktigaste tilldragelse,
vaknade han upp ur sin dvallika tillvaro.

Då Rosa återkom till den första vagnen, fann
hon kvinnan med tankfull min strykande Kirry,
som låg i hennes knä.

»Barn», sade hon, »jag är icke ett af de
nittionio, jag behöfver bättring. Jag är ett af de
förlorade fåren.»

»Då blir jag så glad», sade Rosa. »ty då skall
den gode herden söka efter er. Vill ni icke
bedja honom därom?»

Innan hon hunnit svara, inträdde Thomas
och Jinx till deras middag, hvari Rosa inbjöds
att deltaga.

Thomas stannade sedan inne i vagnen för
att röka sin pipa, under det Jinx öfvertog töm-

marne. Rosa satt tyst försjunken i tankar, till
dess hon snart i följd af förmiddagens
ansträngningar djupt insomnade.

NITTONDE KAPITLET.

Hos lilla mor Minna.

När Rosa vaknade var det nästan mörkt och
kvinnan höll på att tända lampan.

»Hvar äro vi?» frågade Rosa med sömnig

röst.

»Nära Pendleton, lilla vän», svarade Jinx,
»se där borta kan man se ljusen glimma i
fönstren.»

»Åh, det är ju redan mörkt», utropade Rosa
förskräckt.

»Var inte ledsen för det», sade Thomas, som
icke visste att Rosa hade ännu en mil att
till-ryggalägga på andra sidan Pendleton, »vi äro
straxt framme.»

Ungefär en timme senare skramlade hjulen
mot gatnstenarne och inom kort befunno de sig
på marknadsplatsen, densamma där Rosa året
förut fått sin tafla af den vänlige gamle mannen.

Med många tacksägelser lämnade Rosa det
vänliga folket. Innan hon sade farväl, hviskade
hon några ord i kvinnans öra, hvartill denna
svarade med en hjärtlig kyss på Rosas panna
och orden:

»Ja, barn, det vill jag göra.»

Rosa stod kvar medan vagnen åter rullade
bort, därefter vek hon in på närmaste gata. Den
gode Herden, som hittills så underbart beskyddat
henne skulle ej hädanefter öfvergifva henne, det
kände hon. Vissheten härom utgjorde hennes
enda tröst, men icke desto mindre kände hon
sig ganska ensam, då hon gick gatan framåt
och såg de upplysta fönstren på ömse sidor om
densamma.

Huru skulle hon väl i mörkret och regnet
kunna vandra den långa väg, som ännu återstod
till moster Lucys hem; en väg som därtill var
henne fullkomligt obekant. Hon gick just förbi
en rad låga hus, af hvilka de flesta voro stängda
för natten. Dörren till det sista stod dock ännu
öppen och då Rosa närmade sig detta, såg hon
hvad hon trodde vara ett barn komma ut och
gå fram till fönstren för att stänga luckorna.
En af krokarne hade emellertid fastnat emot
väggen och den lilla varelsen kunde ej nå högt
nog att lösgöra den, huru mycket hon än sträckte
sig på tåspetsarne.

»Låt mig få hjälpa er», sade Rosa i det hon
skyndade fram och lösgjorde, kroken.

»Tack, tack!» sade en röst, som kom Rosa
att spritta till och förvånad se ned på den lilla
flguren vid sin sida.

Det var nämligen ingen barnröst utan en
röst, som ljöd helt välbekant i Rosas öron och
som hon länge önskat få böra. Den lilla
varelsen var ingen annan Un mor Minna!

Med ett glädjerop slöt Rosa den lilla
dvärgin-nan i sina armar.

Denna drog sig i första ögonblicket häpen
tillbaka.

»Mor Minna», utropade Rosa sorgset.
»Känner ni då icke igen mig? Jag är ju lilla Rosa
Joyce.»

Mor Minna såg upp. Ja, det var Rosa, hen-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:51:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/btefs/1895/0026.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free