Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nes kära lilla flicka och hon visste icke huru
väl hon ville henne.
Hon drog henne med sig in i ett varmt litet
kök, där bordet redan stod dukadt och tekitteln
puttrade på spisen. Sedan de båda tagit plats,
sade mor Minna, omfattande Rosas händer.
>Säg mig. kära barn, huru har du väl
kunnat leta rätt på mig?»
»Kära mor Minna, jag visste icke ens att
ni fanns på denna plats. Jag hade ingen aning
om hvem ni var, förr än jag fick höra er röst.»
»Men huru kommer det sig då, att du är
ensam ute så här sent? Hafven 1 kommit hit
till marknaden?»
»Nej, jag har icke kommit för marknadens
skull. Jag är ensam och har ännu en bit att
gå, innan jag nått mitt mål.»
»Tala om för mig allt hvad som händt sedan
vi träffades», bad mor Minna.
Så omtalade då Rosa allt. sin moders död,
lifvet i staden, fadrens giftermål och död, brefvet
och medaljongen och till sist sitt beslut att
uppsöka moster Lucy. Mor Minna lyssnade med
en moders hjärta, det visste Rosa, och därför
gjorde det henne godt att få utgjuta sina
bekymmer för hénne. Just som hon slutat slog den
stora väggklockan i köket sju. Rosa reste sig
hastigt.
»Icke tänker du väl att gå i kväll?» sade
den lilla dvärginnan. »Dumheter. Nej, det sker
icke. Gammalt folk måste hafva sina små
friheter. Och du skall sofva här i natt för att i
morgon, stärkt och uthvilad, kunna fortsätta din
vandring.»
Hon förde Rosa upp på vinden och visade
henne det näpnaste lilla gästrum med utsikt åt
gatan och midt emot detta ett annat litet rum,
fullt af vackra krukväxter.
»Gammalt folk måste ha sina små fiiheter,
ser du», fortfor hon. »Blommor har alltid varit
min vurm och detta soliga rum är liksom
af-passadt för dem. De äro mitt sällskap i
ensamheten. Men nu skola vi gå ned, jag har
innanför köket ett stort rum, som du ännu icke sett.»
En större taklampa hängde midt i rummet
ooh hvita gardfner prydde fönstren, men hvad
som mest förvånade Rosa var att längs hela
rummet stodo rader af stolar så tätt, att man
knappast kunde komma fram.
»Rosa», sade den gamla leende åt flickans
förvåning, »minnes du hvad du sade till mig
den natt vi vakade tillsammans hos din moder?»
Erinran om denna sorgliga tid fyllde Rosas
ögon med tårar, då hon svarade:
»Ja, mor Minna, det kommer jag i håg.»
»Du frågade mig då: ’Har Han funnit er,
mor Minna’, hvarpå jag efter en stunds
betänkande svarade, såsom sant var: ’Nej, barn, Han
har icke funnit mig’. Men är det så att du i
kväll vill göra samma fråga, så kan jag svara:
’Ja, Gud ske lof, han fann en dag under sitt
sökande efter de förlorade äfven lilla mor Minna’.
Ja, älskade barn, Han fann mig. Jag ropade
till honom att jag var förlorad och behöfde
frälsning och Han hörde mig, barn, Han hörde mig
och tog mig på sina axlar med glädje.»
Rosa kunde icke tillbakahålla tårar af glädje,
då hon hörde detta.
»Sedan öfvergaf jag marknadslifvet, ty det
syntes mig icke rätt passa för en af den gode
Herdens efterföljare. Därför lämnade jag säll-
skapet, sade dem, att gammalt folk måste hafva
sina små friheter, tog ut mina besparingar jämte
ett ärfdt litet kapital och köpte det här huset.
Se så, nu vet du alltsammans.»
»Men alla dessa stolar?» frågade Rosa.
»Stolarne! ja, till dem komma vi nu. En
afton då jag satt här framför brasan och tänkte
på den gode Herden och allt hvad han gjort för
mig, huru han gifvit sitt lif i döden för att få
mig in i fårahuset, blygdes jag öfver att alls
intet hafva gjort för att visa honom min
tacksamhet. Jag funderade länge; men jag är ju så
liten att det syntes inte vara någonting, som
jag kunde göra för Honom. Då föll jag på knä
och bad:
’Käre gode Herde, har du intet arbete för
en sådan liten kvinna, som jag? Låt också mig
få göra något för dig, för din kärleks skull’:
»Nå, bönhörelsen lät ej heller vänta på sig;
ty en halftimme därefter kom broder Westerdal
hit och sade till mig:
’Mor Minna, jag skulle önska hålla en
bibelstund på bestämda dagar för de fattiga här i
grannskapet. Här finnas mödrar, som hafva eå
små barn, att de ej kunna gå till de offentliga
gudstjänstlokalerna, och andra, som äro allt för
svaga att gå så långt. Vet ni ingen här i
kvarteret, som skulle vilja upplåta ett rum till
bönsal?’
Nu blef jag så utom mig af fröjd, att jag
hoppade upp och ned. Broder Westerdal frågade
också: ’Men hvad går åt er, mor Minna?’ Han
trodde att jag hade mistat förståndet.
Åh, broder Westerdal’, utropade jag, ’detta
är något, som jag kan göra för den gode
Herden, så liten jag är!’
»Då förstod han mig, Rosa, och fann rum- _
met utmärkt. Folket kommer så snällt hit, och
bönestunderna äro mina lyckligaste aftnar. Se
så, nu vet du, hvad stolarna skola vara till. Vi
ha honom nog snart här, barn; ty han dricker
alltid té med mig innan mötet börjar.»
I samma ögonblick hördes en knackning på
porten och mor Minna skyndade att öppna.
Broder Westerdal var en gammal man med
godmodigt ansikte och glad, vänlig röst.
»Hvad, mor Minna», sade han vid inträdet i
köket, »téet färdigt som vanligt! så snäll ni är!»
»Här är en liten vän till mig», sade mor
Minna, presenterande Rosa. •
Men ingen presentation behöfdes. Rosa
skakade hand med den gamle, störtade ut ur
rummet och återvände nästan ögonblickligt med sin
kära tafia, den tafla, som fått vara till så mycken
välsignelse för henne själf, hennes moder och
lilla mor Minna, och läggande den framför den
gamle mannen, utropade hon:
»Se, den är alldeles oskadad, jag har gömt
den hela tiden, och jag tycker så mycket om
den !>
Broder Westerdal var ingen annan än Rosas
gamle vän, som föregående årot besökt henne
vid marknaden. Han kände väl icke igen henne,
men han igenkände taflan. och när de sedan
sutto vid det trefliga lilli tébordet och Rosu på
sitt enkla, barnsliga vis omtalade hurusom taflan
fått vara en nådens budbärare till hennes döende
moder, strålade den gamles aniete klarare än
någonsin.
Folket började snart infinna sig och lilla
mor Minna välkomnade dem, den ena efter den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
