Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillstånd vore utesluten från Guds rike. Det halp
icke att den ene kunde tycka sig ha mindre
blodröda synder än den andre; ty i Guds rike får
ej ens en skugga af orenhet inkomma. Ett
re-ningsmedel funnes dock, äfven för de svåraste
synder: Jesu Kristi, Guds sons blod. >Kommen»,
så slöt talaren, »till Jesus Kristus, eder Frälsare.
Bedjen honom rena eder i sitt blod och edra
blodröda synder skola blifva snöhvita. I denna
kväll kunnen I blifva rena gjorde från alla edra
synder och finna himmelrikets portar vidöppna
för eder. Viljen I ej räknas med bland den skara,
som tvagit sina kläder och gjort dem hvita i
lammets blod? Viljen I ej, innan I gån tillhvila,
bedja: »O, Herre, två mig ren i ditt blod».
TJUGONDE KAPITLET.
Det nya hemmet.
Då den lilla andaktsstunden var förbi och
åhörarne aflägsnat sig, satt broder Westerdal,
mor Minna och Rosa en stund samspråkande
vid elden. Den gamle mannen fann sig mycket
uppmuntrad af hvad barnet omtalat. Han hade
ofta undrat om hans marknadsbesök medfört
någon nytta; och när han nu hörde huru rikligen
Gud välsignat en enda liten tatla, kände han sig
styrkt till vidare ansträngningar för] de arma
människor, om hvilkas själar så få i allmänhet
vårda sig. Nästa söndag sade han sig skola
besöka marknadsplatsen med mera hopp och
starkare tro, än förra året.
Då Rosa hörde detta, bad hon honom
sär-skildt uppsöka en vagn, med öfverskrift: »Lord
Fatimore och andra märkvärdigheter»; ty där
skulle han finna något att göra, därom var hon
Sedan broder Westerdal gått, nödgade mor
Minna den uttröttade Rosa att genast gå till
hvila. Efter den lika händelserika som
ansträngande dagen kändes sömnen ljuf, och först sent
följande morgon väcktes Rosa af mor Minna med
en kopp varmt té.
»Se här, barn», sade den gamla, »drick detta,
innan du stiger upp».
»Kära mor Minna», sade Rosa och satte sig
upp, »så god ni är mot mig.»
> Hvad är det att tala om! > sade den vänliga lilla
gumman. »Jag bara önskar att du med ens kunde
stanna hos mig. Kom ihåg, barn, att om du ej
kommer att trifvas hos dina släktingar i
Pendle-ton, så är du välkommen hit tillbaka. Vi skulle
ha trefiigt tillsammans, ty jag känner mig nu
ofta ensam och längtar efter sällskap. Mina små
styfrar skulle nog räcka till för oss båda. Ja,
nu har jag sagt dig min tanke, och du vet att
jag menar hvad jag säger.»
»Snälla, kära mor Minna», sade Rosa och
slog sina armar om den lilla gummans hals, »jag
kan aldrig nog tacka er.»
Efter frukosten bröt Rosa upp för att
fortsätta sin färd med kattungen på armen, och
försedd med matsäck af sin välvilliga gamla vän,
som, stående på trappan, ropade efter henne:
»Kom ihåg att jag väntar dig här i kväll, om
ej allt är som sig bör i Pendleton.»
Snart hade Rosa lämnat staden och befann
sig åter ute på landsbygden. Hon var då
verkligen på väg till moster Lucy, hvars kära an-
sikte hon längtat att få skåda hvar gång hon
betraktat porträttet i medaljongen. Huru ofta
hade ej tanken härpå föresväfvat henne under
dagens göromål och i nattens drömmar.
Och likväl kände hon sitt mod sjunka nu,
då hon befann sig så nära att uppnå sin
längtans mål. Hon såg på sin urblekta, slitna och
urväxta klädning, hon tog af sig hatten och
aldrig hade det svarta bandet, Tobias’ gåfva, synts
henne så brunt och blankslitet. Därefter
framstod för hennes minne den välklädda lilla flicka,
hon året förut sett i sin mosters trädgård.
Hvilken skillnad mellan henne och Rosa! Tänk om
tant Lucy skulle känna sig besvärad af hennes
ankomst. Hon hade ju haft så många
ledsamheter af Rosas fader. Skulle hon väl vilja
välkomna hans barn?
Emellanåt kände hon sig frestad att
återvända till mor Minna, men hågkomsten af
moderns ord: »Om det någonsin blir dig möjligt,
måste du gå till moster Lucy och lämna henne
brefvet», förmådde henne att gå framåt, ehuru
hon kände sig allt mer och mer skygg, i samma
mån.hon nalkades byn.
Ändtligen låg Pendleton framför henne i det
varma solskenet, som mildt göt sig öfver
stugorna, bondgårdarna, de vackra nyutspruckna
träden och häckarne.
Rosa hvilade en stund, innan hon gick
vidare, och hennes lilla fyrbente följeslagare lekte
muntert i solskenet. Bredvid vägen låg ett fält,
med en hjord betande får. Här och där stodo
lummiga trädgrupper, under hvilka fåren kunde finna
skydd mot hetta och regn; och genom fältet
slingrade sig en liten bäck, med hvars friska
vatten de kunde släcka sin törst.
Under det att Rosa betraktade de i trygghet
och frid betande fåren, påmindes hon om én vers
ur den psalm, Nellys morfader hade läst:
»Han föder mig på en grön äng och förer
mig till friskt vatten».
Tänk om den gode Herden ämnade föra henne,
hans föräldralösa lilla lam, till ett tryggt och
fridfullt hem, där hon skulle få lära mer om
hans kärlek! Huru innerligt bad hon ej att det
måtte blifva så. Styrkt af bönen, repade hon
åter mod att fortsätta sin vandring.
Vid middagstiden framkom hon till
Peydle-ton och stod snart vid prästgården, hvilken
hennes moder så gärna hade velat se. Med
darrande hand öppnade hon gallergrinden och gick
uppåt den breda, sandade vägen till trappan.
Midt på porten fanns en stor portklapp, och
vid sidan en klocksträng. Rosa visste ej
antingen hon borde bulta på eller ringa, och stod
stilla en stund utanför porten, i hopp att någon
från fönstren skulle få se henne och komma ut
för att fråga hvad hon ville.
Men minuterna förgingo och ingen kom, och
hon försökte nu, rädd och bäfvande att bulta
med portklappen; men ingen tycktes innanför
höra det svaga klappandet. Hon tog därför mod
till sig och drog på klocksträngen, hvilket
framkallade en ringning så gäll, att hon blef ännu
mer förskräckt än förut.
Strax därefter hördes steg i förstugan och
porten öppnades af en ung, snyggt klädd
tjänsteflicka. Rosa darrade så att hon hvarken
förmådde upplyfta ögonen eller tala.
»Hvad vill du, barn lilla?» frågade flickan
vänligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
