Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Hvem är Betty?» sporde mor Minna.
Rosa förtäljde nu Bettys sorgliga historia,
under hvars fortgång mor Minna knappt kunde
afh&lla sig från tårar.
»Hon skall genast komma hit», förklarade
hon bestämdt, så snart Rosa slutat. »Säg mig
hvar hon bor, så skall jag i denna dag bedja
herr Westerdal skrifva till henne.»
»Ack, hon kan ju inte läsa», sade Rosa
be-dröfvad. och hennes matmor skall aldrig låta
henne få brefvet. Huru skola vi då bära oss åt?»
Då mor Minna fick höra hvar Beity bodde,
förklarade hon emellertid alla svårigheter
undanröjda, ty herr Westerdal kände en skriftspridare
i den staden, och han skulle nog gärna åtaga
sig att ombestyra hela affären.
Så kände sig då Rosa tillfreds med afseende
på Betty, hvars hårda öde annars skulle legat
henne tungt på hjärtat.
Efter en veckas förlopp återvände May till
hemmet. Hon var en sådan glad liten varelse
att Rosa från första ögonblicket älskade henne.
De blefvo med ens de bästa vänner och hade
från första stund allting gemensamt. De läste
tillsammans, promenerade och lekte tillsammans
och hördes aldrig tvista eller kifva mod
hvarandra.
Några dagar efter Majs hemkomst fingo de
båda kusinerna fara till Pendleton i två ganska
angelägna ärenden, det ena att köpa en present
åt lilla Nelly; det andra att efterhöra om Betty
anländt.
Sedan de efter långa öfverläggningar stannat
med| sitt val vid en präktig docka åt Nelly, ett
vackert glasögon fodral åt hennes morfar och en
porslinsmugg åt mormodern, och alla paketerna
blifvit omsorgsfullt inlagda i vagnslådan beg&fvo
de sig till mor Minnas hus, livars port öppnades
af ingen annan än Betty, strålande af belåtenhet
och iklädd en snygg bomullsklädning, hvit mössa
och förkläde. Bettys nedkippade skor och
trasiga paltor hörde redan till det förflutna, och hon
syntes ej längre vara samma flicka.
»Ah, är det ni», utropade hon när Rosa
inträdde. »Jag är så glad att få se er igen!» Vid
åsynen af de båda fint klädda flickorna tystnade
hon hastigt, något brydd, och förde dem in i
mor Minnas rum.
Den gamla kunde ej nog prisa sin nya
tjäna-rinna,..och Betty såg högeligen förnöjd ut.
»Är du lycklig nu, Betty?» frågade Rosa,
under det Maj språkade med mor Minna.
»Lycklig! Ja visst är jag lycklig! Jag har
aldrig sett en så god liten varelse förr. Tänk
bara, jag har nu varit här en hel vecka och ännu
icke hört ett; enda ondt ord. Hvad säger ni
om det?»
»Ack, jag är så glad däråt.»
»Ja, han — jag menar den gode Herden, —
har varit mycket god mot mig. Men vänta.
Rosa», sade hon. då hon såg denna färdig att
taga afsked, »jag har ett bref till er.»
»Ett bref till mig, hvem kan det vara ifrån?»
»Ja, inte vet jag. Jag tog emot det af
bref-bäraren dagen efter sedan ni gått och har gömt
det, i hopp att få lämna er det en dag.»
Betty återvände snart med brefvet och räckte
det till Rosa. Illa skrifvet och illa stafvadt var
det, och Rosa kunde omöjligt gissa från hvem
det kom.
Det lydde sålunda:
»Min goda fröken Rosa!
Jag hoppas att dessa rader måtte finna eder
vid god hälsa, liksom de lämna mig; men icke
så stackars Tobias, som ni fordom kände.
Emellertid hoppas jag, att han nu mår bra. ty han
är i ett bättre hem. Han har varit mycket sjuk
på sista tiden och dog i lördags.
Men innan han dog, gaf han mig er adress,
och bad mig (jag är en af hans kamrater) skrifva
till er.
Tobias var en god gosse. Vi voro en hop
råa sällar, då han kom hit; men han har läst
för oss om aftnarna, fastän han fått stafva sig
till orden, och många af oss ha efter hans
hit-komst blifvit som nya människor.
Men ett stycke kunde han läsa utan att
stappla, och det var om en Herde, som söker
efter ett förloradt får och bär det hem på sina
axlar.
Han brukade tala så vackert vid oss och
berättade äfven om en tafla, som han hade sett
i er vagn, och hvad ni brukade säga om den.
Kort innan han dog. sade han: ’Tom, skrif
till fröken Rosa, det skall glädja henne att höra,
att jag ej glömt bort det’.
Därför har jag skrifvit. Ursäkta slarfvet
och den frihet jag tagit mig.
Eder tillgifne
Tom Carter.»
Rosa tackade i sitt hjärta den enkle
bref-skrifvaren. Hon hade ofta undrat hvad det blifvit
af den stackars Tobias, och det var en stor tröst
för henne att veta, det han ej hade förgätit de
lärdomar, de tillsammans hade inhämtat, samt
att tänka sig honom, ej längre vid någon
teatertrupp eller i ett dåligt härberge, utan i hemmet
därofvan, hvarest hennes egen moder var.
Rosa ledsnade aldrig vid den gröna äng, dit
den gode Herden hade fört henne, och längtade
aldrig tillbaka till världen. Hon lät sig ej
bedragas af dess fagra sken och fåfänga glitter;
ty hon visste huru tomt och föga
tillfredsställande allt världens väsende är. Hon visste att
man ej bör förlita sig på det yttre skenet; —
hon visste att under världens leende ofta ett
svidande hjärta gömmer sig; — hon visste att
ingenting i världen kan skänka någon sann,
fullkomlig och varaktig glädje: — hon visste att
den, som dricker af denna världens
glädjebrunnar, varder törstig igen; men hon visste också,
att den som dricker af det vatten, som Herren
Jesus Kristus gifver, skall aldrig törsta utan
blifva fullkomligt lycklig och nöjd. Hon hade
af ordet och erfarenheten fått lära, att den enda
vägen till frälsning och salighet är att hålla sig
tätt intill den gode Herden, höra hans röst och
följa hans fotspår.
Har du, min läsare, också lärt dig att känna
den vägen? —
(Slut)
–––––––––-
»Siv tåficj man ät Bättte än en
Statil, ociv den dom »tyt sitt sinne ät
Bältte än 3eiv som tayet in en sta«).»
Saf. <9tdi.pi. IS: 32.
––—<©>—–––-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
