Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ifrån mig. Men innan vi språka vidare, måste
vi gå in till din morbror, ty han längtar mycket
att få träffa dig.»
Rosa kände sig åter bäfvandetill mods: men
steg likväl upp för att följa mostern, då bon
hastigt påminde sig kattungen, som sof under
schalen i ett hörn af löfsalen. Fru Leslies
vänliga försäkran, att kisse skulle blifva en
välkommen gäst i prästgården, aflyfte från Rosas bjärta
en tung börda; ty det skulle för henne hafva
varit en svår pröfning att nödgas skiljas från
sin lilla favorit.
Pastor Leslie mottog henne hjärtligt och sade
henne att han var glad. att den lilla vildrosen
nu skulle komma att blomma i lians trädgård.
Därefter förde moster Lucy henne med sig upp
i öfra våningen och hon tyckte sig aldrig hafva
sett ett så vackert rum, som sin mosters
sängkammare, med utsikt öfver ängar, fält och
trädbevuxna sluttningar.
Ur ett klädskåp i ena hörnet af rummet
framtog nu fru Leslie ett paket, hvilket, då det
öppnades, visade sig innehålla en liten klädning
af fint svart tyg.
»Denna kom hem i går afton från
sömmerskan för Mays räkning», sade fru Leslie; »men
jag tror nog ätt den skall passa åt dig.»
»O, moster Lucy, en sådan vacker klädning.
Men livad skall May säga?»
»May är hos morbror Gerhard, och vi hinna
mer än väl att sy en annan åt henne, innan hon
kommer åter.»
Den passade fullkomligt, ehuru Rosa till en
början kände sig litet förlägen i den nya
kostymen. Den vackra medaljongen, som ej längre
behöfde döljas, hängdes i ett svart sidenband
kring bennes hals, hvarefter de gingo ned i
matsalen, där Rosa vid middagsbordet fick sig plats
anvisad mellan sin moster och morbror, till ej
ringa öfverraskning för Jessie, hvilken dock af
matmodern med några få ord underrättades om
hvem Rosa var, och ombads alt icke för någon
i byn omtala hvarest och under hvilka
omständigheter hon förut sammanträffat med henne,
något som tjänarinnan villigt lofvade.
På eftermiddagen satt Rosa på en pall vid
den kära mosterns fötter och berättade sitt lifs
historia så långt hon kunde minnas tillbaka.
Ifrigt lyssnade fru Leslie till alla meddelanden
om den stackars systern, hvars sorgliga öden
oupphörligt framkallade hennes tårar.
Då Rosa slutat, betygade fru Leslie ännu en
gång sin glädje öfver att hafva henne hos sig.
»Och nu, min egen Rosa», slöt hon, »måste du
hädanefter anse mig såsom din moder; och
meddela mig alla dina bekymmer och önskningar,
just så som du skulle hafva gjort till din egen
moder.»
»Ack, moster Lucy», sade Rosa tacksamt,
»jag tänker ängen är i sanning grön.»
»Hvad menar du barn?»
»Jo, jag menar att jag under dessa sista
månaderna varit mycket ensam och sorgsen; men
att den gode Herden nu har fört mig till en
grön äng. Tror du inte det, moster Lucy?»
Fru Leslie kunde endast svara med en
omfamning och en kyss.
Då Rosa följande morgon uppvaknade, kunde
hon i början ej påminna sig hvar hon var. Hon
hade just drömt att Betty vidrörde hennes hand
för att väcka henne till deras tidiga andakts-
stund; men då hon slog upp ögonen fann hon,
att det endast var kattungen, som, kännande
sig främmande i den nya omgifningen, hade
krupit upp till henne och slickade hennes hand.
Själf låg hon i en liten vacker säng med hvita
omhängen, i sin kusin Mays lilla rum, där fru
Leslie hade sagt att hon skulle bo, tills ett
liknande hunnit göras i ordning åt henne. Från
bädden såg hon sig omkring i rummet, genom
hvars fönster hon kunde se samma fält och
kullar, som från sin mosters sängkammare.
Rummets möblering var enkel, men smakfull, och
betraktades af Rosa med beundrande blickar,
öfver tvättställningen, byrån och bordet hängde
vackra bibelspråk i färgtryck, dem Rosa alla
kunde läsa där hon låg. En bokhylla med Mays
lilla bibliotek och ett nätt klädskåp fanns äfven.
Mycket undrade Rosa hur hennes kusin såg ut
och längtade efter hennes återkomst.
Snart sprang hon upp ur sängen och klädde
sig för att gå ned i trädgården, som med sina
många blomstergrupper låg så inbjudande i
morgonsolens sken. Hur mycket önskade hon ej
att hennes egen mor hade varit där med henne!
Långsamt gick hon fram till grinden, samma
grind utanför hvilken hon stått för ett år
tillbaka. Plötsligt förnam hon bullret af vagnshjul
och, såg tre eller fyra teatervagnar rulla förbi,
stadda på väg till marknaden i Pendleton.
Hvilken storm af känslor väckte ej deras
åsyn i barnets själ! Huru god hade ej den gode
Herden varit mot henne! Här stod hon nu trygg
i det ljufva skyddet af ett lyckligt fridfullt hem
och skulle aldrig, aldrig mer behöfva uppträda
på någon teater. Med en blick af innerlig
tacksamhet såg hon upp mot den blåa himlen och
hviskade ur djupet af sitt hjärta:
j>0, gode Herde, jag tackar dig att du har
fört mig hit! Hjälp mig att älska dig och göra
det dig behagar!»
TJUGUANDRA KAPITLET.
Den gröna ängen.
Efter frukosten samma dag tog fru Leslie
Rosa med sig till Pendleton, för att köpa möbler
till hennes rum. Barnet fröjdade sig åt färden
i den lilla öppna vagnen, och var förtjust öfver
alla uppköpen. Då dessa voro fullbordade bad
hon, att om tiden medgaf, få göra ett litet
besök hos mor Minna, hvartill fru Leslie med nöje
samtyckte, själf glad att finna ett tillfälle att
betyga den gamla sin tacksamhet för hennes
visade vänlighet mot systern och systerdottern.
De funno den lilla kvinnan nedstämd till
sinnes. men dock glad att återse Rosa. Hon
hade nelt hastigt föregående natt blifvit häftigt
illamående, sade hon, och den läkare, som på
morgonen tillkallats, hade förklarat aet vara
hiärtlidande och sagt att hon ej längre borde bo
sa ensam.
»Hvad skall jag nu taga mig till?» fortfor
hon. »Här kommer doktorn och säger att jag
måste hafva en tjänsteflicka, och jag kan ej med
dessa stadsslinkor med allt deras flarns och
grannlåt. Gammalt folk måste ha sina små friheter,
och jag kan ej fördraga dem. Kanske att ni,
min fru, vet någon som kunde passa mig?»
»Åb, tant Lucy!» ropade Rosa och sprang
upp från stolen, »skulle ej Betty duga?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
