Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
minuter måste han uppdragas, nedsvärtad
och svedd af eld och rök; en annan intog
hans plats. Men lågorna rasade detta
oak-tadt lika vildt. Emellan stora högar af
fraktgods slogo eldtungorna fram, svedande
de arbetandes händer och ansikten; från
tjärtunnorna uppsteg en svart kväfvande
rök, under det att dånet från det inrusande
vattnet allt mer och mer tilltog. Ångarens
undergång syntes oundviklig. Det brakade
i fogningame på det öfre däcket, rökhvirflar
trängde sig fram här och där, och uti dessa
syntes emellanåt små fladdrande lågor.
De förskrämda, halfklädda passagerarna
trängde allt längre och längre fram mot
fören, för att undvika den plågsamma
hettan, tills de slutligen stodo hopträngda i en
tät klunga vid bogsprötet, somliga gråtande,
andra bedjande — några få tyst afvaktande
fartygets närmande till stranden. Lotsen
stod modigt kvar vid styret trots de
sprakande gnistorna och den kväfvande röken.
Maskinen arbetade ännu, endast tjugo
minuter till och både passagerare och
besättning skulle vara räddade. Medan de
talade därom och hoppet åter började dagas,
samt förberedelser gjordes för att rädda
hvad som räddas kunde, hördes ett
förfärligt brak, såsom af en bedöfvande
explosion. Flammorna slogo ut och i deras
blodröda sken visade sig, att elden fattat i styret
och att lotsen var försvunnen. Samtidigt
kom fartyget in i en vattenhvirfvel och
drogs därigenom mer och mer bort från den
efterlängtade stranden ut på villande haf.
»Om styrhjulet ej blir fastsurradt, äro
vi förlorade 1 Finnes ingen som vill göra
det?» Kaptenens röst lät hes och ansträngd.
En rysning genomilade den lyssnande
hopen. En utsikt till räddning fanns —
men att tränga in i den kväfvande röken
bland eld och lågor, var en säker död.
Ingen syntes heller böjd härför. »Finnes
ingen, finnes ingen, som vill våga lifvet för
alla de andras räddning», ropade åter
kaptenen.
Då sprang en negergosse fram, han fattade
med händerna ett rep, klättrade vig som en
ekorre uppför repstegen och förr än ett ord
hunnit uttalas stod han vid styret, till
hälften dold i den glödande hettan. Han
fattade i det stora hjulet — fartyget lydde
åter rodret, vände om och styrde än en
gång kurs mot stranden. Nu först syntes
räddning möjlig.
Kort därefter uppsteg en tjock rökpelare,
och ringlande moln hvirflade fram öfver
däcket, lågorna smögo snabbt uppför reling
och tågvirke. »New Orleans Belle» gick upp
i eld och tedde sig som en enda flytande
eldmassa.––––––––––––––––––––
Passagerarne hade alla blifvit räddade
till lifvet. Den unge tillfällige styrmannen
hade, illa förbränd, blifvit buren och varligt
nedlagd under ett träd på stranden, den
unge negergossen, hjälten, han som gifvit
sitt lif för dem.
Emellan trädstammarne syntes ännu det
sista flammande skenet från det brinnande
fartyget, som strandat på sandbanken, öfver
deras hufvuden började löfven att hviska
om morgonens annalkande. Hastigt reste
sig gossen och utropade: »Jim vara så glad
att alla komma till hamn — se nu dagas
det.» Hans ögon vändes mot den svaga
dagstrimman i öster. »Ack! nu kommer
nyåret», fortfor han och tillade därefter:
»Jesus skall ta’ lammen i sina armar och
bära dem i sitt sköte. Jim vara så glad,
så glad!»
De illa brända ögonen slöto sig, de små,
halft förbrända händerna sjönko sakta ned
och den frigjorde anden lämnade den
plågade kroppshyddan. Lille Jim, den okände
och oansenlige negergossen, hälsades af honom,
genom hvars kärlek han blifvit mäktig att
offra sitt lif för de många. Sålunda, om
än omedvetet, följande hans exempel, som
gaf sig i döden på det att många genom
honom skulle blifva lefvande.
Björnen.
(Med planscb.)
et största och starkaste rofdjur i Europa
är landtbjörnen, som i Sverige
stundom uppnår en längd af öfver 6 fot
och en höjd öfver bogarne af omkring 3
fot. Då han är fullvuxen, kan hans vikt
uppgå ända till 30 å 40 lisp.
Björnen förekommer i flera af Europas
skogs- och bergstrakter samt för öfrigt i
hela Siberien och en del af Nordamerika.
I England finnes han dock icke och i
mellersta och norra Tyskland äfvensom i
Frankrike är han för länge sedan nästan
alldeles utrotad. Ryssland och
Skandinavien äro därföre att anse såsom de enda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
