Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
europeiska länder, i hvilka han ännu
forekommer till något större antal. Han är
dock numera hos oss vida mindre talrik än
i forna tider, emedan i samma mån som
befolkningen ökats, jordbruket tilltagit och
skogame glesnat eller undanhuggits, han
blifvit undanträngd mot norden och fått
åt-nöja sig med allt mindre och mindre
områden. Från det sydliga Sverige har han
helt och hållet försvunnit och med
undantag af Dalsland är han numera aldrig sedd
inom Götaland. I några delar af
Verm-land, i Dalarne och i de norrländska
land-skapemas skogar förekommer han dock ännu
mer eller mindre talrikt.
Björnen bebor stora och ödsliga, af kärr
och mossar uppfyllda skogstrakter och lefver
där under största delen af året ensam inom
ett bestämdt område, hvarifrån han dock
emellanåt företager åtskilliga ströftåg. Han
är till skaplynnet trumpen, vild och
folkskygg samt undflyr vanligen i god tid
människan. Med sin ständigt fuktiga näsa
vädrar han på långt håll så väl människor som
sitt byte. Björnens skygghet gör, att han
sällan anfaller människan, om han icke på
ett eller annat sätt blifvit förfördelad. En
hona med ungar skyr ej att våga sitt lif
för dessas försvar och anfaller därför nästan
alltid dem, som hota deras säkerhet.
Däremot skall det någon gång hafva händt,
att hon låtit mindre barn ligga i ro och
fred i grannskapet af sina ungar.
Björnen är emellertid det största och för
människan farligaste, om än icke skadligaste
af alla våra rofdjur, och dessa hans
egenskaper i förening med mod och en
utomordentlig styrka hafva förskaffat honom
hedersnamnet våra nordiska skogars drott
eller konung.
Björnens roflystnad är mycket olika. En
del björnar tillbringa hela sitt lif utan att
anfalla husdjuren, om än dessa beta alldeles
i närheten. Dessa björnar lefva för det
mesta af vegetabilier samt för öfrigt af
myror, humle bon och dylikt. I Norge
t. ex. händer sällan att de björnar, som
förekomma i grannskapet af sätrama på
fjällen göra någon skada å de getter eller
nötkreatur, som äro på sommarbete vid dessa.
Farligare skola de vara, som förekomma i
dalarne och på de nedre sluttningarne af
bergen, isynnerhet om de någon gång fått
smaka kött. Sedan de gjort detta, blifva
de merendels mycket rofgiriga och på samma
gång mera ilskna och farliga för
människan. Helt unga björnar lefva uteslutande
af myror och vegetabilier såsom blåbär,
odon, lingon, hjortron, åkerbär, kråkbär
m. fl. De förtära äfven saftiga rötter och
stjälkar samt stundom äfven rofvor och
mogen säd.
Vintern tillbringar björnen i sitt ide i
mer eller mindre djup sömn eller dvala
(hibemation), uppkommen genom
kroppstemperaturens nedsjunkande, men denna
dvala är ej djupare än att han lätt väckes
därur eller till och med vaknar af sig själf.
Idet tillredes af granris, mossa, ljung och
dylikt och lägges stundom i en af honom
gräfd fördjupning i marken, stundom under
roten af ett’ kullblåst träd, i en bergsklyfta
eller under en utskjutande berghäll. Under
det han samlar materialier till idet, går
han stundom upprätt på bakbenen bärande
famnen full af mossa och dylikt. Under
vinterdvalan, som vanligen räcker från
oktober eller november till april eller maj,
förtär björnen ingen föda. I slutet af
januari eller början af februari föder
björnhonan i idet 1—3 eller (dock mycket sällan)
4 ungar. Dessa äro först mycket små, endast
omkring 8 tum långa, blinda och utan
tänder. Först sedan ungame blifvit tre,
fyra år skilja" de sig alldeles från modren.
Det berättas att den äldre kullens ungar
under sommarvandringame göra tjänst som
den yngres vårdare, och att de strängt
bestraffas af sin moder, om de icke noggrant
fullgöra detta uppdrag.
Ungame kunna lätt tämjas och äro då
i början mycket fogliga och läraktiga, men
återfå dock vanligen med åren sin
naturliga vildhet. Ordspråket säger, att »björnen
har en mans vett och tolf mans styrka».
Hvad förståndsförmögenhetema angå visar
han sig dock ofta underlägsen många af de
andra rofdjuren.
Björnens läte är en blandning af många
olika ljud. Vanligen låter han höra ett
svagt mumlande eller då han blifver ond
ett starkt brummande. Stundom gnisslar
han med tänderna och utstöter korta,
frustande ljud. Hans högsta ålder anses vara
omkring 30, ehuru det påstås hafva funnits
björnar, som uppnått t. o. m. 50 år.
Man anser i allmänhet att björnen är ett
klumpigt och ovigt djur, men så är ej
förhållandet. Om man jämför den springande
björnen med vargen, så »kan han visserligen
förefalla klumpig och ovig, men i
verkligheten rör han sig dock med lätthet. Han
springer både fort och uthållande, ja, t. o. m.
raskt nog för att uttrötta ett snabbfotadt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
