Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Milla blifva glad. Hon sade just här om
dagen att hon önskar hon kunde få
någonting af doktorn för farmors hosta.»
»Har du flera syskon?»
»Ja, Emma, Peter och Hans och så far
och farmor. Det var Milla som skaffade
farmor till oss.»
»Det låter något det», sade jag, »du får
lof att berätta för mig huru det gick till?»
»Har inte doktorn hört det heller?»
utbrast han med oförställd förvåning. »Jo,
det var så», började han helt fundersamt,
»att vi hade aldrig sett farmor förr än sista
hösten. Hon bodde långt, långt härifrån,
fyra eller fem mil, tror jag, och så en dag
kom det bref till far ifrån det folket hon
bodde hos, och de skrefvo att alla hennes
penningar nu voro slut och att det därföre
var bäst att hon kom till fattighuset. Emma
sade att det var stor skam och att det
säkert var något bedrägeri i spelet, men Milla
sade, att farmor skulle aldrig komma till
fattighuset. Och jag grät, och Petter grät,
och Hans grät och far såg olycklig ut och
höll händerna för ansiktet, men Milla var
lugn och sade, att huru det än gick, så
skulle farmor icke komma till fattighuset.
Alla andra sade att sju munnar skulle
blifva för många att mätta för en fattig
man och påstodo att farmor skulle få det
riktigt bra på fattighuset... Men Milla höll
i sig ändå och sade att farmor skulle icke
dit. Följande dag gick Milla till
nämndemans, som bor nära intill och har sex kor
och frågade, om hon inte kunde få mjölka
åt honom i vinter. Han svarade att då fick
hon allt stiga upp i tid, ty han sänder all
sin mjölk till bolagsmejeriet; men hon
försäkrade att hon tycker just om att stiga
upp tidigt. Han bad henne noga betänka
sig, ty det brukar vara duktigt kallt om
näsan om vintermorgnarna och så fanns det
mycket råttor i ladugården. Men Milla sade
att för råttor var hon just inte rädd, och
så blef det uppgjordt. Sedan gick hon till
skolläraren och frågade, om hon inte kunde
få hjälpa honom i småskolan om
eftermiddagarne, emedan hon hört att han ämnade
taga sig någon till hjälp med
»stafnings-klassen». Han sade att det skulle blifva
för lång väg för henne att gå hvar dag, ty
det är nästan en half mil till skolhuset, men
ålilla sade, att det var just det hon tyckte
om, och då lofvade han att låta henne
försöka på prof så länge.
Och så kom hon hem och berättade allt
sammans för far, och han sade att detta
var allt godt och väl, men värre var att
det var fyra hela mil och ändå något mer
till det ställe, där farmor bodde, och det
fanns ingen järnväg dit och vi hade ingen
häst och huru skulle vi då kunna få henne
till oss. Och jag grät, och Petter grät, och
Hans grät, men Milla sade att hon skulle
nog hitta på någon råd, och det gjorde hon
också. — Kan ni gissa hvad hon gjorde?»
»Kanske lånade hon nämndemans oxar?»
föreslog jag då den lille tystnade cch såg
frågande upp på mig, under det de blåa
ögonen lyste af skälmaktighet.
»Nej, hon tog vår gamla skottkärra och
den skurade hon riktigt ren och lade ett
täcke ini den, och så tog hon mig med sig
och vi begåfvo oss af tidigt på morgonen
och hade matsäck med oss. Jag fick köra
skottkärran för alla utförsbackar, och
dessemellan sköt hon mig en bit då och då.
Vi frågade oss vägen fram och på kvällen
kommo vi till en bondgård, där vi fingo
stanna öfver natten. På morgonen innan
vi fortsatte vår väg, kokade Milla gröten åt
folket, som skulle ut på arbete, och hjälpte
till att diska af — och så fram på dagen
kommo vi till det ställe, där farmor hade
bott.»
»Var hon icke kvar där?» frågade jag
med odeladt intresse följande den enkla
berättelsen.
»Nej, kan ni tänka er, de hade redan
skickat henne till fattighuset, och det var
icke alls bra där, som de sagt, utan riktigt
svårt och eländigt. En gammal kvinna
visade oss, hvar farmor satt och bedröfvad
stirrade framför sig, och Milla gick fram
till henne och sade hvem hon var och
hvar-före hon hade kommit.»
»Hvad sade den stackars gamla farmor
då?» frågade jag.
»Hon började att både skratta och gråta,
jag vet inte rätt hvilketdera det skulle vara,
och sade, att hon aldrig hade kunnat tro
att hon skulle komma på fattighuset och
falla socknen till last. Men Milla satte henne
i skottkärran och svepte täcket väl
omkring henne, och hon är så liten och mager
att hon fick godt rum. Sina kläder förde
hon med sig i ett litet knyte och det var
godt att det inte var större. Alla som sågo
oss skrattade, både hjonen i fattighuset och
alla vi mötte, men Milla sade att det
frågade hon inte efter, öfver natten fingo vi
ligga i samma bondgård och följande dag
kommo vi hem och farmor sade, att en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
