Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till min predikan i klassboken, då jag under
väntan på att gossame skulle samlas
genomögnade det. Nu är naturligtvis äfven detta
borta.»
Föreståndaren uttalade sitt deltagande
för läraren och lofvade att följande söndag
allvarligt förehålla Vilhelm Brandt hans
benägenhet för ofog.
Efter ett ögonblicks betänkande tillade
han: »Kunde icke någon af gossame springa
till Brandts hem och taga reda på hvar
han gjort af boken. Jag vill ogärna
be-dröfva hans stackars moder, men kan icke
heller tillåta att en af våra lärare på detta
sätt bringas i förlägenhet.»
»Förlåt», inföll åter Mathias Lewin, »men
Vilhelm och hans mor hafva rest bort. Det
var för den skull han bad om lof att få gå
hem före skolans slut.»
Det fanns således ingen hjälp. Läraren
måste reda sig utan det skrifna utkastet,
och Vilhelm, som »bara på lek», såsom han
brukade säga, gömt boken, hade gifvit
anledning till större förargelse och mera
bryderi än han haft för afsikt.
Icke desto mindre då Vilhelm följande
söndag erhöll tillrättavisning för sin förseelse
och erkände denna, gjorde han det på ett
sätt, som nu som så mången gång förut
genast tillvann honom lärarens förlåtelse.
»Det var bara på lek, herr Vemer, jag
försäkrar det», sade han ångerfullt med tårar i
ögonen. »Jag skulle icke hafva velat göra
det för allt i världen, om jag vetat att det
skulle gjort er sådan oro. Boken linnes
innanför pärmen på den stora bibel, som
ligger bredvid de andra böckerna på
pulpeten. Jag trodde så säkert att någon af
gos-sarne genast skulle hitta på att söka där.»
Klassboken låg verkligen på angifvet
ställe och uti den utkastet till den predikan,
på hvilken herr Vemer användt så mycken
tid och så många tankar. Åhörame hade
i stället för denna fått ett kort oförberedt
och långt ifrån flytande föredrag. Den
kärleksfulle och ödmjuke läraren skyllde dock
härför till största delen sin egen
obetänksamhet att lämna det dyrbara utkastet på
en plats, där det så lätt kunde komma
undan.
Han gaf dock följande söndag Vilhelm
en allvarlig varning, men lät honom
därefter intaga sin vanliga plats såsom om intet
skett. Han lofvade till och med att fälla
ett godt ord för honom hos föreståndaren.
»Tag nu blott varning af detta, Vilhelm»,
sade herr Vemer till sist, »ty jag fruktar
att den ovana du har att alltid vilja spela
skälmstycken slutligen skall föra dig i olycka,
så vida du icke i tid slutar upp därmed.
Dina kamraters trefnad och lugn kunna icke
allenast komma i fara genom ditt
uppförande, utan till och med deras lif. Jag
säger dig, Vilhelm, tag dig till vara och
sluta upp med dessa dumma streck, med
hvilka du oftast åstadkommer större
förargelse än du verkligen menar.»
Vilhelm lofvade att allvarligt tänka på
lärarens ord och menade nog äfven
uppriktigt i det ögonblicket. Men det var,
tyvärr, i allmänhet svårt att göra något
intryck på hans glada lekfulla sinne. Innan
ännu ett par veckor förflutit hade han glömt
hela den förargliga historien.
Vilhelm Brandt var en uppmärksam och
flitig gosse, en god son mot sin moder, som
var änka, samt en omtyckt lärjunge i
storskolan, där han gjorde goda framsteg i sina
kunskaper. Hans största fel var blott att
alltid vilja drifva gäck och spela
skälmstycken och fara var, att detta redan gått
så långt att det skulle föra både honom
och andra i olycka.
Fredrik Cartman var den bland
kamraterna som Vilhelm helst gjorde till föremål
för sina spratt. Fredrik var en stillsam,
godmodig gosse, två eller tre år äldre än
Vilhelm. Han utmärkte sig i skolan för
ovanlig flit och gick oftast så upp i sin
läsning eller i det arbete, som intresserade
honom, att han helt och hållet glömde sin
omgifning.
Just denna egenskap gjorde honom till
ett så mycket mera lämpligt föremål för
Vilhelms skälmstycken. Bland Vilhelms
käraste nöjen var ock att gömma undan
Fredrik Cartmans saker eller fästa
papperslappar med knappnålar på hans rygg eller
draga undan stolen just som han skulle
sätta sig, med ett ord allt, som han kunde
finna på för att få de andra gossame att
skratta.
Fredrik var af naturen alltför godmodig
och benägen att förlåta för att på något
mera eftertryckligt sätt söka vedergälla sin
plågoande.
»Vilhelm är så mycket yngre än jag,
att jag väl måste hafva tålamod med
honom», sade han, då de andra gossame
uppmanade honom att hämnas. Det skulle
hafva varit bättre för Vilhelm själf, om hans
vackra ansikte och vänliga sätt icke
kommit andra att så lätt förlåta de spratt han
spelade dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
