Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den stackars tanklöse gossen anade icke,
huru snart och på hvilket sorgligt sätt han
skulle få komma att lida för sin benägenhet
att gyckla.
Vilhelm och en af hans kamrater,
Mathias Lewin, hvilken alltid såg upp till
Vilhelm som ett mönster af kroppslig styrka
och oförskräckt mod, gingo en dag längs
strömmen.
Det var under ferierna och gossame
vankade omkring utan något bestäindt mål,
såsom skolgossar under dylika förhållanden
gärna göra.
Plötsligen fingo de syn på en af
kamraterna.
»Se», utropade Vilhelm och stannade
midt i den historia han höll på att berätta
för Mathias. »Se, där står Fredrik Cartman
och Robert Pilgren och fiska. Fredrik tycks
inte alls märka att vi komma. Det skulle
minsann vara lustigt nog smyga sig fram
och gifva honom en liten puff i ryggen.»
»Nej, nej, gör icke det», bad Mathias
förskräckt. »Han kunde falla i vattnet. Nu
ropar jag, så att han hör att vi äro här.»
»Om du gör det, bryr jag mig aldrig
mera om dig, Mathias», svarade Vilhelm
hetsigt, och Mathias, förskräckt öfver ett
dylikt hot från den vän han så mycket
beundrade, teg som en mur.
»Dessutom behöfver han alldeles icke
falla i», återtog Vilhelm, som nog kände att
han behöfde rättfärdiga sig både i egna och
i sin väns ögon. »Och skulle han göra det»,
tillade han vårdslöst, »så vore det inte
farligt, då han kan simma som en fisk. Se
så, nu äro vi framme, tst!»
Vilhelm smög sig på tåspetsarne fram
öfver den mjuka gräsmattan och då han
nådde den lille fiskaren, där denne stod,
upptagen af sitt fiske och intet ondt anande,
gaf han honom en häftig puff i ryggen.
Fredrik Cartman blef ytterligt förskräckt.
Han sträckte upp armame i vädret, gled
hastigt ned för den branta gräsbevuxna
stranden och låg i nästa ögonblick i
vattnet, kämpande af alla krafter att hålla sig
uppe. Mathias gaf till ett ångestrop af
förskräckelse.
»Ah. det är ingen fara; han kan simma
lika väl som både du och jag», sade
Vilhelm under försök att se obekymrad ut,
ehuru han i grund och botten kände sig
helt ängslig till mods.
Den stackars Fredrik kunde emellertid
icke simma. Han sjönk efter några
ögonblick ned under det kalla vattnet och utom
sig af förskräckelse, började Mathias och
Robert att ropa på hjälp.
Till all lycka höllo tvenne män ej långt
därifrån på att sätta upp ett stängsel. De
skyndade till och lyckades slutligen efter
mycket besvär att få den stackars halft
drunknade gossen i land.
»Huru kom det sig att han föll i?»
frågade den ene af dem med en sträng blick
på de båda gossame.
»Han gled — foten gled — och så föll
han i», svarade Vilhelm hastigt, under det
de båda andra gossame tego.
Den medvetslöse Fredrik bars till
närmaste stuga och då den vänliga husmodren,
som visste huru drunknade människor skulle
behandlas, i förening med männen gjort
allt hvad hon kunde för sin stackars våte
gäst, kände Vilhelm och Mathias, som båda
följt efter, stor lättnad vid att se honom
öppna ögonan och visa äfven andra, tecken
på att lifvet vändt tillbaka.
Ett par timmar senare kunde han sitta
uppe och besvarade lugnt de frågor, som
ställdes till honom. Betecknande nog för
Fredrik Cartman sade han själf att hans fot
glidit, och att han för den skull störtat på
hufvudet i vattnet.
Vilhelm stod bredvid men sade intet,
ehuru han väl kände med sig huru orätt
han därmed gjorde. Innan Fredriks far,
till hvilken sändts bud med begäran att
han skulle komma och hämta sin son, hann
anlända, hade Vilhelm redan lämnat huset
och gått hem till sin mor.
Följande eöndag var Fredriks plats i
klassen tom.
»Hvarför är Fredrik Cartman icke här
i dag?» frågade Vilhelm Mathias, den ende
af alla gossame, som han vågade göra denna
fråga.
»Han är sjuk», svarade Mathias, hvars
tunna, gälla stämma ljöd skarpare än
vanligt. »Jag gick till honom men fick icke
lof att komma in. Hans moster sade att
han blifvit sjuk af det kalla vattnet och att
doktorn säger att det är farligt — och att
han kanske — skall dö.»
Vilhelm blef förskräckt. Tänk om
något så förfärligt skulle hända! Det var
tidigt på våren, och vattnet kallt, hvarför
Fredrik ådragit sig en häftig förkylning.
Förskräckelsen hade beröfvat honom
förmågan att simma, liksom öfver hufvud att
göra någon som helst kraftåtgärd till sin
räddning.
Hade de båda arbetarne icke befunnit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
