Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vi lämna hans kärlek rum i våra hjärtan
aftager kärleken till oss själfva.
Ar du en Jesu lärjunge, hans efterföljare,
som icke älskade sig själf utan gaf sitt lif
i döden till och med för sina fiender, då
måste du ock på frågan hvem du älskar
mest af hjärtat kunna svara; »icke mig,
icke dig, icke den eller den, utan Herren
Jesus, min Frälsare.t
Gif dig ingen ro, förr än Herren fått
verka en sådan kärlek i ditt hjärta, om den
icke ännu finnes där.
»Den som icke älskar, han känner icke Gud,
ty Gud är kärlek» 1 Joh. 4: 8. P. 13.
Följande lifliga skildring från Sveriges
nordligaste barnhem, det af prinsessan
Eu-genie upprättade Lannavaara i Lappland,
är hämtad ur 1895 års redogörelse öfver
Lappska missionens vänners verksamhet och
skall förvisso få tjäna till att ytterligare öka
intresset hos dem af Barn. Tidn:s läsare,
hvilka redan börjat intressera sig för sina
lappska små vänner på samma gång vi
hoppas att det skall väcka nytt intresse där
sådant icke förut funnits.
När vinterkursen börjar.
Från Lanuavaara barnhem i Lappland.
VI & tr0 det var kallt med besked, när
►Jr*- jag lämnade Sapisadsi nybygge för
att åka det sista vägstycket.
Termometern visade— 35°, och själfve Pekka, som
ändå var klädd i päls från topp till tå, fick
ibland lof att hoppa af släden och springa
kapp med Rusko en half fjärdingsväg eller
så för att skaffa litet värme i kroppen. |
Rusko tyckte nu han kunde springa litet
varligare, så att ej Pekka skulle blifva
öfver-ansträngd, men när denne hoppat upp i
släden igen, hade han ej samma förbarmande
med Rusko, utan nu bar det af så det
susade i luften öfver frusna kärr och sjöar, |
öfver berg och backar, mellan nedsnöade
videbuskar och frostklädda björkar, bara
framåt mot den lilla byn där borta i
ödemarken, dit resans mål var förlagdt.
Den disiga luften hade frostklädt pälsar
och fållar. Den öppning i pälskragen,
hvar-igenom jag stack ut näsan, var nära att
täppas igen af den frusna andedräkten, och
på hvardera sidan om munnen hängde de
präktigaste istappar. De tre lappkåtorna
där borta i kanten af den ödsliga
Soppero-slätten, på hvilken ett par renar betade,
hade vi snart långt bakom oss, och länge
dröjde det ej, förr än Lannavaara lilla by
kunde urskil jas i fjärran, med en hög
rökpelare stigande rakt upp i luften från
hvar-enda skorsten. Längre bort aftecknade sig
skolhuset mot den askgrå himlen, och många
minuter dröjde det ej, innan jag hoppade
ur släden vid stora trappan.
Bakom vedstaplar och husknutar tittade
några små lappmössor fram, och när
djärf-heten växte, kunde ett helt litet lappbylte
rulla ut från någon glugg och ställa sig att
betrakta den märkvärdige resenären. Sådana
komma ej hit hvar dag. Snart var jag
midt i högen, den stora massan hann ej
komma undan, utan togs med
öfverrask-ning, några »hyvä päivä lapsit» (god dag
barn), ett grabbtag i en eller annan yfvig
peruk, och vänskapsbandet var redan knutet.
Ja, det formligen myllrade af småttingar
på gårdsplanen; det var söndag, herrskapet
hade ej något särskildt att göra.
Femtiofyra små nomadfrön trillade fram och
tillbaka mellan bagarstugan, saunan
(badstugan) och visthusboden; där voro ej blott
barnhemsbarnen i egentlig mening, utan
äfven de småttingar, som skulle in i
»vinterkursen», voro komna eller på väg att
komma. Då de naturligtvis ej tagit sig hit
ensamma, saknades ej heller lappgubbar och
gummor af alla möjliga former och färger:
kautokeinolappar med sina egendomliga
fyr-hornade mössor, Torneålappar med renlasson
öfver axeln och kvinnor med barnungar,
som dels hängde mor i »rukkan* (pälsen),
dels hängde på hennes rygg, hermetiskt väl
inneslutna i ett sådant där fodral, som här
på orten kallas »komsio».
Lappame äro numera ganska villiga och
tacksamma att få lämna sina barn till
skolan; och om än ej alla vilja skiljas från
dem för längre tid genom att lämna dem
4 år i barnhemmet, komma dock många
strax på nyåret för att en eller flere gånger
låta dem bevista vinterkursen och stanna
där, till dess snön i mars eller april hårdnar.
Då kunna ej rename längre komma ät snön
i låglandet, utan måste upp på fjällen, där
den är frusen och lös, lapparne måste följa
med, och barnen göra då vanligen sällskap
för att efter en tid fortsätta till
sommar-l vistena i Norge, där gräsbetet vinkar, och
1 dit myggen ej följer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
