Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Både barn och vuxna fanns det alltså
godt om, och innan man tagit alla i famn
på öfligt sätt och sagt sitt »Jumalan
ter-veksi» (Gifve Gud eder allt godt), gick ej
så litet tid åt. Det enda som saknades för
att göra Lapplandstaflan komplett var
re-narne. De gingo i skogen, men kommo
snart efteråt, så att hela
marken myllrade däraf. En hel
kolonn om 600 renar drogo
genom byn, med hundarnes
hjälp ordnad i den allra
präktigaste marschkolonn utan
minsta långrotning.
Men för att återgå till
småherrskapet, hade deras
hitfärd vanligen tillgått så,
att man från en eller flere
lappbyar gjort upp med
någon förståndig gubbe eller
gumma att spänna ackjan
efter sin ren och taga hela
barnskaran på släp efter sig.
Kanske hade äfven någon af
mödrarne själf åtagit sig
uppdraget. I ledsagarens ackja
bands en ren och i denne
en ackja lastad med en eller
två små resenärer; och när
så i deras ackja en ny ren
med sin lilla båt och nya
passagerare bands, och raden
af renar och ackjor på detta
sätt allt efter behof ökades,
uppkom en slags karavan, som
brukar benämnas »raidio»,
hvilken dock företrädesvis
brukar användas vid
transporterande af varor eller
lapp-byarnes lösegendom. Med
den där »raidion» bar det
nu af öfver den hvita marken
i solsken och dimma, öfver
frusna kärr och stelnade
älf-var, genom djupa skogar och
nakna fjäll med de mest
hänförande utsikter öfver
Lapplands oändliga vidder, till dess resans mål
omsider nåddes, och renarne släpptes att
beta i närheten, under det alla de små
vil-darne själfva marscherade i väg till den
största människoboning de i hela 6itt lif
sett, en byggnad, som säkerligen gör lika
stort intryck på dem, som Peters-kyrkan
eller Eiffeltornet skulle göra på oss. Hvad
månne där skall blifva deras lott?
»De små vildarne», sade jag. och tar ej
uttrycket tillbaka, ehuru ju här, liksom
öfver allt, undantag gifvas. De känna de
sina, sina renar och hundar med allt hvad
till yrket hörer, men längre ha deras
tankar aldrig sträckt sig.
Att hälsa på folk kommer naturligtvis
aldrig i fråga, förr än man i skolan blifvit
Borgruii
tillsagd därom. Att tacka för en gåfva,
hvad skulle det tjäna till? Och sedan —
huru de se ut!
Nog ser beklädnaden vid ytligt
betraktande pittoresk ut, men hvarje sak har två
sidor, och betraktas förhållandena inifrån,
eller, med andra ord, om man drar »rukkan»
öfver hufvudet på medborgaren eller
med-borgarinnan och tydligen ådagalägger, att
den verkligen kan skiljas från kroppen, om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
