Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
springa. Många af dem skulle kunna kallas
riktigt elaka och fördärfvade barn, några
riktiga små odjur.
Och om dessa små odjur är det
kärlekens mun säger: »Låten dem komma till
mig och förmenen dem icke! ty», huru
underligt det än låter, »sådana hörer
him-larnes rike till! Dem måste jag ock föra
härtill!»
De hafva ingen aning därom, dessa små,
att de göra orätt, att de bedröfva En, som
älskar dem. De måste lära känna Honom
först, och sedan kunna de bestämma sig
för godt eller ondt. Och Han står med
öppen famn för att sluta dem till sig och
visa dem, att »tryggare kan ingen vara än
hans lilla barnaskara».
För många af dem är det ock en
öfver-raskning att hvarenda dag få äta sig mätta,
synnerligen som en del bortskämda och
mindre vänligt sinnade människor spridt
ut, att barnen svälta, därför att de ej få
hvetebröd och hvitgröt i hvardagslag. En
del af dem komma nämligen från riktigt
fattiga hem, där hungern ej är någon
sällsynt gäst. De hafva kanske mistat både
far och mor samt blifvit utackorderade hos
något inhysesfolk borta i skogarne. Deäro
formligen utsvultna, när de komma hit.
En liten parfvel åt genast ut fyra stora
tallrikar gröt, och att uttrycket: »äta så att
man svettas» ej saknar motsvarande
verklighet kunde man märka på ett par, som
så hänsynslöst använde sina tuggapparater .
på- renkött, att stora svettdroppar runno
ner från hårfestet öfver kinderna, vittnande
därom, att här gällde det rena allvaret.
Det är en stor bemärkelsedag i deras I
lif, när de komma till skolan. I början
är det ytterst svårt att begripa allting där, :
i synnerhet att man skall lyda. Ett stort
mysterium förefaller det vara för dylika
naturbarn, att det ej går lika bra att lära
sig läxan, om man står på bordet, som om
man sitter på en stol, och ibland händer
det, att en liten fribytare midt under
staf-lektionen helt enkelt går sin väg in i en
annan klass och slår sig ned där hos någon
god vän. Hvarför skulle han också icke
få det?
Men när den första persen är öfver,
finner man sig så småningom till rätta och
mår t. o. m. så väl, att när på våren den
där långa raden af renar kommer för att
hämta vederbörande till ijällen, han eller
hon gömmer sig i en vrå, så att man har
en god stund att leta, innan karavanen blir
färdig att afgå.
De första dagarne är det däremot, som
sagdt, mycket svårt och bedröfligt. Sedan
j den första aftonbönen i lifvet är gjord, sedan
man med yttersta förvåning’ hört på orgel
och psalmsång samt förts upp i sofrummen
för att första gången hvila i en torftig säng,
då kommer hemlängtan oeh hviskar i örat:
Hvar är den rökiga elden i kåtans midt
i och grytan däröfver? Hvar äro Musti och
Hauri, dessa trefliga bepälsade lek-och
sängkamrater? Allt är borta, t. o. m. håret på
hufvudet fick ej vara kvar. Kan man då
annat än bittert gråta, väta den ovanliga
hufvudkudden med sina tårar och med lille
Pieti ropa: »Vojl voj! min mamma! O,
du min syster! Kom och hämta mig från
detta rysliga ställe! Kära min mamma, låt
mig få gå hem!»
Men invid det lilla mörka hufvudet med
de af sömnen snart slutna ögonen står en
ängel med vingar hvitare än snö. Ena
handen har han lagt på den lilla panna, som
ingen på länge sett förr än i dag, och med
den andra pekar han uppåt mot de stjärnor,
som tindra så hemlighetsfullt på Lapplands
snöiga ödemarker: »Kära lilla barn, du
hittar ej hem själf. Här skall du lära känna
barnens bäste vän. Han är vägen,
sanningen och lifvet. — Och så får du komma
hem!»
Ett barns förbön.
Hos en familj i London bodde för många
år sedan såsom gäst en missionär från
v Labrador. Vid måltiderna brukade
han berätta åtskilligt från sitt arbetsfält,
både om landet och dess innebyggare och
barnen i huset lyssnade uppmärksamt
härpå. En liten gosse isynnerhet var en alltid
lika intresserad åhörare, och då missionären
lämnade familjen och med tanke på sin
förestående återresa till Labrador anbefallde
sig i sina vänners förböner, beslöt den lille
gossen att dagligen bedja Gud för den käre
mannen. De faror som hotade honom från
de vilda djuren hade isynnerhet gjort
intryck på barnets sinne och hvarje afton
tillade han sedan alltid efter sina böner:
»Och så käre, Herre Jesus, välsigna
missionär N. och bevara honom för isbjömarne!»
Månad efter månad fortsatte den lille
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
