Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lyckliga och fingo gå dit hans fader var.
Och så en dag klättrade han upp i ett träd
för att se ett sådant tåg af soldater passera
forbi. Den stackars fånige Klas klättrade
efter honom upp på samma gren, och då
det började att braka i denne och Paul visste
att den stackars idioten icke förstod att vända
tillbaka, försökte han att hoppa öfver till en
annan gren, men denne gaf vika och gossen
störtade ned — ned på den hårda stenlagda
gatan. — Sedan visste han intet mera — förr
än läkrame ... och hans stämma började åter
svikta.
»Tänk icke på det», sade Gertrud,
»berätta intet mer», och så gräto de båda två.
Sedan berättade hon att hon varit där i två
hela år och aldrig kunde hoppas på att
blifva frisk, utan visste, att hon skulle stanna
i sin lilla säng ända tills döden kom.
»Men det ser du icke ut att vidare sörja
öfver». sade Paul, i det han förvånad
blickade in i hennes leende lilla ansikte.
»Nej», sade Gertrud, »jag är ju så lycklig
här. Det är icke många barn, som hafva
så vackra sängar och sådana snälla sköterskor
som vi hafva. Du vet väl att detta hus
kallas Barnsjukhuset och att de som sköta
oss göra det bara därför, att de älska Gud
och vilja göra hvad Han önskar.»
»Och stanna de då här hela sitt lif för
att vårda stackars sjuka barn?» frågade Paul.
»Det ville de nog gärna», sade Gertrud.
»Några få dock stanna här endast några
månader, andra däremot flera år. Dessutom
sköta de män och kvinnor i andra
sjuksalar.»
»Gud måste tycka mycket om dem»,
sade Paul och såg kärleksfullt på sköterskan,
som outtröttligt vandrade från den ena
bädden till den andra.
»Ser du, Gertrud», började han igen efter
en stunds tystnad, »jag tänker att det icke
är så svårt för små flickor att ligga stilla
som det är för gossar. Jag är säker på att
jag aldrig mer skulle kunna draga på
munnen, om jag visste att jag måste stanna här
hela mitt lif. O, Gertrud, kommer du icke
ihåg huru skönt det är att springa omkring
och gå hvart man vill. Mitt hjärta skulle
brista, om jag trodde att jag icke skulle
blifva frisk snart igen och kunde blifva
sol-dat som far är och som han vill att jag
också skall blifva. Gertrud, huru kan du
se så glad ut?»
»Jag väntar på Frälsaren», sade Gertrud
stilla.
»Hvad menar du med det?» frågade
Paul.
»Syster Hanna, sköterskan», sade
Gertrud, »läser hvar dag för oss ur bibeln, och
en gång berättade hon, huru Jesus gick
förbi många sjuka och gjorde dem helbregda,
och då sade jag: ’Ack, syster Hanna, om
Han ville komma hit och gå igenom vår
sal och röra vid hvarenda liten säng.’ Och
då sade hon, att Jesus gärna ville komma
till hvart enda sjukt barn, som väntade på
honom. Om det var bäst för oss, då ville
Han göra oss friska och låta oss stanna på
jorden, eller också, om Han höll riktigt
mycket af oss, ville han taga oss upp till
sig i himmelen. Sedan dess», tillade
Gertrud med ett underbart ljufligt leende, »väntar
jag hvar enda dag, att han skall komma.»
»Och du tror verkligen att han skall
komma?» frågade Paul ifrigt.
»Det vet jag att han skall», svarade
Gertrud tillitsfullt.
Paul såg tviflande på henne, och i det
han sjönk tillbaka mot hufvudkudden, slöt
han sina stora, sorgsna ögon.
Dagame gingo, men lille Paul blef icke
bättre, ehuru han af Gertrud lärde att vara
tålig för Jesu skull.
En vacker morgon i Maj vaknade han
vid att läkrame stodo vid hans säng,
rådgörande med hvarandra. De hade beslutit
företaga en operation i tanke att därigenom
möjligen kunna rädda gossens lif.
»Du vill bära det som en riktig hjälte,
icke sant, min modige lille vän», sade en
af dem uppmuntrande och klappade honom
vänligt på axeln.
»Jag vill försöka», svarade Paul, »ty ni
vet ju att jag skall blifva soldat.»
»Visserligen», svarade läkaren, »i morgon
således, en tapper liten soldat, kom ihåg
det», och de gingo vidare.
Gertruds blåa ögon stodo fulla af tårar.
»Stackars Paul», hviskade hon åter och åter,
»stackars käre Paul.»
Men Paul ville vara tapper; och vågade
icke se på Gertrud af fruktan att hon skulle
kunna komma honom att gråta. Därför
låg han helt stilla med slutna ögon. I
bönsalen en trappa ned hölls gudstjänst för de
sjuka och han kunde tydligt höra sången
upp till sig. Trots allt sitt mod ryste han
vid tanken på det lidande, som i morgon
förestod honom. O, tänk huru ljufligt det
skulle vara, om Jesus ville komma, såsom
Gertrud hade sagt. Med en innerlig bön
på läpparne somnade han och drömde, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
