Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han verkligen såg Frälsaren i strålande
gestalt gå fram mellan sängame och stanna
vid hans egen lilla bädd. Den härlighet
som omgaf Herren Jesus kom Paul att
gömma ansiktet, men han visste likväl att Jesus
rörde vid honom; alla plågor försvunno och
han vaknade med ett glädjeskri.
ögonblicket därefter återkom dock den
vanliga smärtan i ryggen och de trötta små
lemmame. Med en djup suck såg han sig
omkring i rummet. Solen lyste in och en
af dess gyllene strålar föll på den vackra
taflan »huru Jesus välsignar barnen» på
väggen midtemot. »Låter barnen komma till
mig», stod där med stora bokstäfver och
Herren Jesus såg så mild och kärleksfull
ut, där han satt med barnen omkring sig.
Paul hade alltid älskat att betrakta denna
tafla, och då han nu låg och såg på den
blef han stund för stund lugnare till sinnes.
Han skulle velat säga Gertrud, att han var
nästan viss på, att Herren Jesus en gång
ville komma äfven till honom, men han
var så trött att ögonlocken föllo
tillsammans och han åter slumrade till. Ej förr
än i skymningen vaknade han vid att de
andra barnen sjöngo:
De små barnen, de små barnen,
Som älska sin Jesus,
Som juveler han skall samla
En gång i sin famn.
Liksom morgonens stjärnor, de då skola lysa
I hans krona för evigt, och sjunga hans namn.
»Ja», sade Paul, »jag hade nästan glömt
att Jesus kommer», och han sträckte upp
sin hvita magra lilla hand i vädret.
»Hvarför gör du så?» frågade Gertrud.
»Jo, ser du», svarade Paul dröjande, »jag
är så rädd att Jesus skall komma om
natten, då jag sofver, och därför vill jag äfven
då hålla upp handen, så att han kan se
den och förstå, att jag är den som har väntat
på honom», och han tystnade.
»Den käre Paul har åter igen somnat»,
sade Gertrud.
Paul sof följande dag till långt fram på
morgonen.
»Jag nänns icke att väcka honom», sade
en af sjuksköterskorna deltagande. Stackars
liten, han kommer att få lida så mycket i
dag, och huru bedröfvad skall han icke
dessutom blifva, då han förstår att han aldrig
kan blifva goldat. Läkrarne tro nämligen,
att han för hela sitt lif kommer att blifva
lam.»
Men lilla Gertrud, som ifrigt blickade
bort mot Pauls säng, där hans lilla hand
nu hvilade helt lugnt på täcket, hviskade
med ett gladt förhoppningsfullt leende.
»Kanske Herren Jesus har lagt den ned.»
Gertrud hade rätt. Jesus hade verkligen
under nattens stillhet gått förbi, och då han
sett att lille Paul väntade på honom och
längtade efter honom, hade han tagit det
trötta lilla lammet på sina armar och burit
det upp till himmelen för att låta det vakna
hos sig.
Minnen från missionsfältet.
rofessor Drummond, som för några år
, sedan företog en resa i Afrika, berättar
V i den bok han senare utgifvit däröfver
följande gripande drag från missionsarbetet
i detta land.
Det var en klar, härlig sommarmorgon
som Isala ångade in i Nyassa-sjön och några
timmar senare ankrade i
Livingstoniabuk-ten. Mina första intryck af denna
namnkunniga missionsstation skall jag aldrig kunna
förgäta. Präktiga granitberg, skogbeklädda
ända upp till toppen, omslöto den, och på
den silfverglänsande stranden i den ännn
mindre inre bukten stod en liten rad af nätta
hvita hyddor.
En fotstig förde genom en liten
trädgård upp till stationen. Jag följde denna
och inträdde i det största huset.
Detta var den ledande missionärens hus
på Livingstonia. Allt var rent och städadt
därinne. Engelska möbler stodo i rummen,
äfven en medicinlåda, böcker lågo på borden
och i köket funnos t. o. m. matvaror, men
däremot ingen lefvande varelse i hela huset.
Öfverallt öde och tomt.
Jag gick till nästa hus. Det var skolan.
Bänkarne stodo där och den stora svarta
taflan, men ingen lärare och inga barn.
öfverallt tystnad och ödslighet.
På samma sätt förhöll det sig äfven med
de andra hyddorna, hvilka jag alla i tur
och ordning besökte. Öfverallt fullkomlig
ordning, men öfverallt fullkomligt tomt.
Då närmade sig en inföding och förde
mig några ainar in i skogen. Där bland
mimosa-träden vid foten af ett svart
granitberg lågo fyra, fem grafvar — tysta
hvilo-kamrar för de missionärer, som förut bebott
denna plats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
