Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dog. Gossarne sörjde honom mycket, men
fröjdades dock vid tanken att han hade gått
till himmelen.
Nu talade de öppet om, att de hade
fått ett nytt hjärta och ville följa Jesus.
De bekände det icke blott med munnen,
utan blefvo äfven döpta i floden och aflade
därmed offentlig bekännelse att de icke längre
voro hedningar, utan kristna.
Jag minnes så väl den afton, då Lofanza
emottog Jesus såsom sin Frälsare.
Dagsljuset hade redan förbleknat, och aftonens
skuggor omgåfvo oss. Utomhus var allt
stilla, vi kunde bortom den lilla trädgården
se Lulangas lugna vatten, som längre bort
flyter tillsamman med den stora
Kongo-floden. Den motsatta stranden med sin
mörka skogsrand aftecknade sig mot
afton-himmelen, hvarifrån stjärnorna redan
blickade ned på oss. Inne i det lilla
missionshuset föll lampskenet på en grupp af unga
människor, som samlats till aftonbönen.
Gossarne sutto på golfvet, och flickorna hade
slagit sig ned vid Mrs. Mc. Kittricks fotter.
Jag satt vid den lilla orgeln nära det öppna
fönstret och ackompagnerade, under det de
sjöngo några af sina älsklingssångar.
När sången var slut, talade jag om Jesus
för dessa barn, som jag redan lärt mig att
älska.
Aldrig skall jag förgäta det
uppmärksamma uttrycket i deras uppåtvända,
mörkhyade ansikten, då jag uppmanade dem,
att redan samma afton lämna sina hjärtan
åt Jesus. Vid slutet af mitt tal uppmanade
jag dem, som verkligen ville mottaga
Frälsaren. att stå upp, och till min glädje reste
sig först en och så en annan. Jag tycker
mig ännu se Lofanza, då han med sitt
allvarliga ansikte, fuktadt af tårar, var den
förste, som på sitt enkla rörande sätt sade,
att han ville förtrösta på Jesus och följa
honom. När jag såg dessa unga lärjungar,
erfor jag en outsäglig glädje öfver att
Herren tagit dem till sina egna. De utgjorde
förstlingsfrukter från Lololandet, underpanter
på kommande ljusare dagar.
Jag är tacksam, att dessa första
strimmor af den kommande gryningen fingo
belysa broder Mc. Kittricks sista dagar. Denne
Balolomissionens förste ledare fröjdade sig
af hela sitt hjärta att se ett nådens verk
begynt. Själf tick han ej länge arbeta på
skördefältet. Husbonden, aktgifvande på
hans trogna tjänande, kallade honom
nämligen kort därefter hem till sig.
Denna vår första stora förlust kom lika
plötsligt som ett tropiskt skydrag från en
molnfri himmel. Tårar af glädje och smärta
blandades, då vi ena dagen samlades vid
hans graf och den därpå följande till dop
af de första nyomvända från Lololandet.
Vi begrofvo honom i den lilla trädgården
vid hans hem, nära det lilla kapell, där han
så ofta hade talat Guds ord. Ehuru död
skall dock hans minne ännu lefva under
många kommande dagar.
De skönaste blommor som kunna pryda
en graf prydde hans: unga hjärtan, öppnade
för Jesus, unga lif, ägnade åt hans tjänst.
Då vi döpte dessa första nyomvända, kunde
vi ej annat än fröjdas vid tanken på den
glädje inför Herrens ansikte, vår hemgångne
broder helt visst därvid erfor.
En vecka efter dessa händelser begafjag
mig på återväg till England med Lofanza
i sällskap. Det var en lång väg nedför
Kongefloden till Stanley Pool, därifrån vi
började vår tvåhundra engelska mil långa
landresa till Matadi. Lofanza vandrade
hurtigt till fots. I Matadi köpte jag honom
kläder och stöflar.
Efter tre månaders sjöresa ankommo vi
slutligen till England, där Lofanza för första
gången såg och mottogs i ett europeiskt
hem.
Han var intresserad af allt hvad han
såg. och det var ett verkligt nöje att se och
höra hans förvåning, då han vid ett besök
vid järnverken i Barrow såg de glänsande
brinnande jämormarne slingra sig fram ur
ugnarne, och hörde att dessa ormar,
sedan de kallnat, såsom ett nät af
järnvägsskenor skulle läggas ut öfver landet. Vid
allt hvad han såg visade han samma
intelligenta uppfattning — så löftesrik för ett
kommande gagneligt lif.
Hvarthelst jag begaf mig for att tala om
Kongo, följde Lofanza med, och han kom
på så sätt att sjunga och tala inför
tusentals människor i Skottland och England.
Det var en rörande syn att se honom stå
inför en stor åhörareskara och på sitt lands
språk sjunga våra välbekanta sånger, »Han
mig älskar, jag det vet», »När han kommer,
när han kommer att samla de sina» m. fl.
Understundom plägade han då med mycken
innerlighet bedja för sitt folk, och ehuru vi
ej kunde följa med hvarje bön, forstodo vi,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
