Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
då han fick se huru rännstenen nedanför
takrännan vid mitt fönster genom en nyss
tallen regnskur plötsligen svällt upp,
stannade han och släppte ned sin båt. Han
blef för en stund upptagen härmed och jag
återtog min bok.
Piötsligen stördes jag af ett häftigt
plaskande i vattnet, såsom af en sten, ett
utrop af sorg och ett högljudt, rått skratt.
Jag såg hastigt upp och märkte på andra
sidan af gatan en storväxt gosse med mössan
på nacken och en sten i handen, färdig att ;
slunga denna mot den redan illa medfarna
lilla farkosten.
Den lille båtägaren stod med ena foten ’
i vattnet och armarne utsträckta för att
söka rädda det stackars vraket från
fullständig undergång. Efter det första utropet
af på en gång smärta och förtrytelse hade
icke ett ljud gått öfver hans läppar; endast ■
den höga färgen på de ungdomliga kinderna
och glansen i de bruna ögonen visade, att
han djupt kände den ovärdiga behandling, |
lör hvilken hans lilla båt blifvit utsatt.
Först sedan han med båda fotterna stigit
i vattnet och fått sina kläder öfverstänkta I
med smuts, lyckades han rädda båten. Ilan |
slet af de sönderrifna seglen, vek ihop
flaggan och stoppade ned det nakna skrofvet
öfverst i ränseln; därpå tog han upp
näsduken och torkade af sina kläder så godt
han kunde.
Hans storväxte vedersakare syntes
förvånad öfver det lugn, hvarmed hans
skymf-liga beteende upptagits och stod ett
Ögonblick oviss, om det kom sig af feghet eller
någon annan orsak. Samma fråga hade redan
uppstått inom mitt eget sinne, men den
förorättades hela sätt och utseende hade genast
vederlagdt hvarje misstanke härom. Det
uttryck af mod och själfständighet, som
bådadera vittnade om, kunde icke
missförstås. Äfven hans motståndare tycktes
om än motvilligt nödgas erkänna detta, ty
han såg allt annat än belåten ut, då han
slutligen långsamt aflägsnade sig,
utslungande liksom till ersättning det ena
glåpordet efter det andra.
För egen del kände jag mig öfvertygad,
att den lille mannens med båten
handlingssätt hvilade på ädla bevekelsegrunder, och
jag erfor en oemotståndlig lust att lära känna
både honom och dem.
Jag öppnade för den skull fönstret och
beklagade förlusten af hans vackra båt på
samma gång jag uttryckte min glädje öfver
det sätt, hvarpå han burit detta.
Han svarade att det till största delen
varit hans eget fel att båten blifvit förstörd,
då han dukat under för frestelsen att pröfva
den på hemvägen från skolan, hvilket
Torsten B. rådt honom att icke göra.
»Men en präktig båt var det», tillade
han och det kom ett uttryck af sorg i de
bruna ögonen, som ökade mitt deltagande
för den lille mannen — »en präktig båt!
Jag hade gjort skrofvet själf och Torsten
ställde om så att båtsman Flink riggade
den åt mig. Flink var med bland
besättningen på båten, då Torsten i somras fick
följa med sin far pä sjön och de äro sedan
dess goda vänner. Men min stackars båt!»
Han hade under det han talade åter tagit
fram båten och betraktade den vemodigt.
»Det gläder mig alltid», sade jag, »att se
en gosse, som icke blir ond då han
förfördelas och genast söker gifva lika mot lika.»
»Icke ond», sade han och blodet rusade
honom åter till hufvudet. »Jo, jag blef ty
värr så ond, att jag icke ännu öfvervunnit
det och hade det varit som förr, skulle jag
ögonblickligt rusat på den oförskämde och
slagit honom så mycket jag förmått, men
nu...»
»Men nu?», upprepade jag, då han
tystnade.
»Men nu tillhör jag föreningen S. B. i
vår skola, eller rättare genomgår proftiden,
ty den är egentligen icke slut förr än om
lördag.»
»S. B. Hvad betyder det?» frågade jag,
mer och mer intresserad.
»Snälla barn, tror ni kanske, och
därmed håna oss också kamraterna. Nej, S.
B. betyder själfbehärskning, ty endast den
som lär sig detta medan han är gosse, blir
en verklig man, säger Torsten.»
»Torsten måtte vara en präktig pojke?»
»Ja, det vill jag lofva. Ilan är den
bäste i hela skolan, och ehuru det är många,
som reta och håna honom, så finnes det
dock ingen, som icke måste erkänna det.
Innan han kom in i vår skola var där
ständiga ledsamheter med både lärare och
kamrater. Det fanns ingen skola i hela staden,
där gossame slogos så mycket med
hvarandra, och där så mycket gräl och bråk
och osämja ständigt rådde.»
»Iluru kunde väl Torsten förändra detta?»
»Torsten är en gudfruktig gosse.» De
bruna ögonen fastades på mig med en blick
af förvåning öfver att jag icke redan
förstått detta. »Torsten älskar Herren Jesus
I och vill endast göra hvad som är rätt, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
