Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eller kort, ljusblåa ögon, den vanligaste
bruna färgen på håret, en vanlig mun,
hvar-ur aldrig annat än de mest vanliga ord och
uttryck kommo fram. Allt hvad Greta sade
skulle jag kunna sagt fem minuter på
förhand; det var alltid något, som man visste
förut och som ingen kunde motsäga.
Kamraterna tyckte också att Greta var
mycket tråkig och ingen sökte oombedd
hennes sällskap. Hon bodde vid en
bakgata i en trång liten lägenhet och medförde
aldrig några extra godbitar till frukost.
Till pännask använde hon ett tomt paket
för stearinljus. Det var något förunderligt
tarfligt och alldagligt med henne, det hade
nu kamraterna en gång för alla kommit
öfveren8 om.
Icke desto mindre ville hon gärna vara
tillsammans med oss andra; isynnerhet
tycktes hon vilja utköra mig till sin
förtrogna. Allt som oftast kom hon om
eftermiddagarne för att hämta mig att gå ut
och gå, huru föga trakterad däraf, ja rent af
ovänlig, jag än visade mig. Det kunde hända
att hon stod en hel timme ute på trappan
och väntade på mig, under det jag gick till
fönstret för att se om hon icke skulle tröttna
och gå utomkring, men det gjorde hon
aldrig, och då jag slutligen ansåg mig
tvungen att komma, hade hon intet att säga.
Gossarne tyckte att hon var lika tråkig och
Nils Trapp hade hittat på att kalla henne
»Värdshus förbi», såsom ni vet att den
kallas, hvilken då man spelar »Kille», får sitta
öfver och icke vara med. Det var en
kvickhet, som vi alla mycket beundrade och
äfven hjärtlöst nog ofta begagnade oss af.
Stackars lilla Greta, huru ofta sågo vi
henne icke vandra upp och ned för gatan,
spejande efter sällskap, under det vi så fort
vi fingo se en skymt af henne smögo in i
en port eller sprungo det fortaste vi kunde.
Lyckades vi icke undkomma henne, så
hviskade vi oss emellan och låtsade, som om
vi icke hörde, då hon sade något, för att
på det sättet blifva henne kvitt så fort som
möjligt. Och likväl hette det alltjämt, att
vi voro vänner till Greta; stackars liten, det
var verkligen goda vänner hon hade. Jag
blyges än i dag, då jag tänker på huru vi
uppförde oss emot henne.
Det gick en tid på detta sätt. Greta
var lika snäll. Jag behöfde endast önska
en sak för att hon ögonblickligt skullo springa
efter den och hon tillbjöd sig till och med
att skrifva upp mina glosor vid öfversätt-
ningame för att jag skulle slippa göra detta,
som hon visste att.jag tyckte var tråkigt.
»Tror du då icke att jag kan flera
glosor än du?» frågade jag öfverlägset.
»Jo, det är då sant — det kan du visst
det», svarade hon genast undfallande.
Under vintern var det flera
barnbjudningar hos skolkamraterna; men ingenstädes
blef Greta bjuden, och dock berättade hon
upprepade gånger, att hon fått en ny
kläd-ning med hvita band för att begagna, då
hon blef bortbjuden.
En dag blef däremot hela klassen
inbjuden till Margreta. Allmän förvåning och
undran.
»Skall du verkligen ha bjudning?»
frågade Maria.
»Har ni rum till det?» frågade jag.
»Ja, vi flytta ut sängarne», svarade hon
okonstlad t, »och då blir det nog rum, så
att vi kunna leka.»
»Kommer det gossar också?»
»Nej — jag känner inga så väl, att jag
kan bjuda dem, men vi skola nog hafva
roligt ändå.»
»Få vi efterrätt?» frågade Maria.
»Ja, saftkräm och grädde.»
Vid de orden gick det ett mer eller
mindre spefullt leende öfver kamraternas
ansikten.
Greta såg undrande från den ena till
den andre.
»Tycken I då icke om saftkräm och
grädde?» frågade hon till slut.
»Åh jo, bevars», svarade Maria
nedlåtande, »men det hafva vi hvarenda söndag
hemma, så det räkna vi icke såsom kalasmat.»
»Jag tager då åtminstone icke min bästa
klädning på mig», sade Maria, »den skulle
endast blifva illa åtgången så trångt som
där blir.»
Vi kommo alla öfverens om att vi icke
hade den ringaste lust att gå, men att vi
för Gretas skull ändå skulle göra det.
Ingen skulle dock taga på sig annat än sin
vanliga söndagsklädning.
Så kommo vi då.
Det var så fint och städadt på de två
små rummen. Virkade hvita dukar lågo
på både bord och byråar och gardinerna
lyste nytvättade framför de låga fönstren,
hvari stodo blommande geranium och
myrten. Margreta såg blyg och förlägen ut
samt sade knappast ett ord. Hennes mor
höll sig mest i köket och kom endast dä
och då, upphettad och röd, in för att bedja,
oss ändtligen äta och roa oss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
