Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var som om vi icke rätt kunnat
komma oss för med någonting. Ingen ville
börja och inga böcker funnos att se på och
intet annat heller. Slutligen sutto vi bara
helt stilla hvar på sin stol och sågo på
hvarandra.
»Skola vi icke leka blindbock?» frågade
Greta blygt.
»Usch nej, det är så tråkigt.»
Det blef åter tystnad. »Kunde vi icke
leka byta grannar»? frågade Margreta ännu
saktare efter en stund.
»Skall det vara roligt, får man lof att
hafva stort rum», svarade någon — åter
djup tystnad.
Till slut var det någon som halfhviskande
frågade, om vi icke kunde gå ut och
promenera en stund. »Jo, därom voro alla
med och inom några minuter rusade hela
skaran på dörren.
Margreta fick lof att stanna hemma och
hjälpa modren. Vi stannade ute i två hela
timmar, och då vi återkommo hade de
väntat på oss med maten och Greta hade
sprungit staden rundt och letat efter oss.
Till efterrätt fingo vi russin och mandel.
»Än saftkrämen då?* sade Karin.
»Det tyckte ni ju icke passade på kalas»,
svarade Greta undfallande.
»Kära du . . saftkräm som är så godt.»
Sedan vi ätit blef det något mindre stelt.
Fru Knutson spelade på ett gammalt piano
och vi lekte lekar och sprungo genom begge
rummen, och blefvo så glada och uppspelta
att det nästan kändes litet tomt, då de
kommo för att hämta oss. Fru Knutson
och Margreta lyste oss nedför trapporna och
genom den mörka förstugan ända ut på
gatan under upprepade inbjudningar att snart
komma åter.
»Greta är i tamburen och frågar efter
Clara», sade vår jungfru följande dag, då vi
sutto i hvardagsrummet efter middagen.
Usch — var hon här nu igen — och vi andra
som gjort upp ett kälkparti uppe i
Amti-höj-derna. Nej, jag ville verkligen icke gå ut och
gå med Greta. Jag fick i en hast på mig hatt
och kappa och sprang så ut köksvägen
öfver backen det fortaste jag förmådde. Hon
hann likväl att se mig, det märkte jag.
Det var sista gången Greta Knutson var
uppe hos oss. Hon kom aldrig mera åter
och icke till någon af de andra kamraterna
heller. Hon syntes icke mera till på
gatorna, endast i skolan träffade vi henne,
och där var hon sig alldeles lik. Kanske
endast något tystare, ty nu teg hon stän-
digt, sade icke ens hvad vi förut funnit så
enfaldigt och förargligt. Hon satt numera
mest för sig själf och vi sågo huru hon
emellanåt roade sig med att rita gubbar på
sin tafla. Stackars lilla Greta, då hon icke
fick vara med oss andra, sökte hon att på
egen hand roa sig så godt hon kunde. Lika
snäll och vänlig som alltid förblef hon dock,
kanske endast mera allvarsam.
Det bekymrade oss föga. Vi hade lika
roligt med hvarandra och tänkte aldrig ett
ögonblick på stackars Greta eller huru hon
hade det.
Några dagar förgingo, hvarunder Margreta
icke syntes till i skolan. Hon var sjuk,
sades det.
»Ja så, då blir hon väl snart frisk igen.»
Det gick ännu en vecka och en till och
ännu en, men ingen Margreta syntes
ändock till.
En dag kom Netta springande med
anden i halsen. »Tänk, Margreta är så sjuk,
att doktorn har sagt att hon icke kan lefva»,
ropade hon emot oss redan på afstånd.
»Nej, är det sant?»
»Åh, hon blir nog bra igen.»
»Nej, hennes mor berättade det för vår
jungfru i går och hon grät så.»
»Månne hon vet det själf?»
»Stackars Greta — tänk att dö så ung!»
Lektionen begynte, men jag kunde icke
taga mina tankar från Margreta.
IJuru underligt — huru underligt att
Margreta skulle dö — hon som så nyss suttit
där nere på bänken och läst sina läxor
alldeles som vi andre — och som alltid hängt
efter oss — mig isynnerhet — ja, det vill
sägn icke på sista tiden eller allt sedan den
där bjudningen — det kändes liksom ett
styng i samvetet. Jag hade kanske icke
varit rätt snäll emot henne? — Nej, nej,
jag hade varit riktigt stygg emot henne,
ehuru hon alltid varit snäll emot mig . . .
Det stod nu pinsamt för mig, huru vi lett,
då hon berättat att vi skulle få saftkräm
till efterrätt, och huru hennes mor upprepade
gånger l»edt mig komma igen, och jag dock
aldrig sedan satt min fot inom deras dörrar
samt den enda gång Margreta därefter sökt
mig, sprungit min väg . . Kanske var det
icke sant att hon skulle dö? Åhnej, det
var det nog icke — för endast tre veckor
tillbaka, hade hon ju suttit därnere på sin
plat«, lika frisk och kry som vi andra.
Djupt inne i mitt hjärta var det vid
dessa tankar något som gjorde ondt, o, så
ondt. Margreta måtte väl icke dö nu —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
