Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon måtte väl icke! Jag ville och jag måste
dessförinnan blifva riktigt snäll emot henne
— jag ville — jag ville . . .
Jag hade ännu aldrig känt någon som
hade dött. Tänk, om Margreta skulle
läggas ned i en graf. Hon hade aldrig talat
om att dö, hon, lika litet som någon af oss
andra. Så ungefär tänkte jag . . .
Ändtligen var timmen slut. Jag
skyndade genast hem. Det stormade och
hafs-vågorna slogo högt upp på stranden, vinden
tjöt och det brakade i de stora gamla
träden. Jag tänkte blott på Greta.
I förstugan mötte mig mor.
»Hanna har varit här med bud från fru
Knutson», sade hon, »din lilla vän Greta
är mycket sjuk och önskar att du skall
komma till henne.»
»O, nej, mor — jag törs icke gå. Hon
är så sjuk och skall dö; det sade de i
skolan.»
»Älskade barn», sade mor och såg sorgset
förebrående på mig. »Skulle du icke vilja
gå till den, som är döende och ber dig
komina till sig?»
»Jo, jo, mor, men jag har varit så stygg
och ovänlig mot Margreta — o, livad jag
ångrar det», snyftade jag, ur stånd att längre
tillbakahålla mina tårar.
»Just därför skall du gå», sade mor
lugnt, »och bedja henne om förlåtelse. Tänk
blott på om du själf vore sjuk och skulle
dö och sände bud på en kamrat och denne
icke ville komma.»
»Jo, mor, jag vill gå — jag vill gå
genast.»
Så fort vi hade ätit gick jag till
Knutsons. Jag stod visst en halftimme i
förstugan . .,0, om jag blott kunnat springa
min väg och sluppit att gå in — men på
samma gång ville jag ock gå in; jag måste
se Greta, det kände jag.
Fru Knutson kom slutligen ut från det
ena rummet. En stark lukt af droppar
slog emot mig. Hennes ögon voro röda
och uppsvälda af gråt.
»Det var snällt att Clara kom», sade
hon, »det lider mot slutet — må Herren i
nåd se till mitt älskade barn och icke låta
det sista blifva för svårt.»
Hon öppnade dörren och sköt mig sakta
in i rummet — samma rum, där vi lekt
den där aftonen. Margreta låg i en säng
helt nära dörren, rullgardinen var till hälften
neddragen och rummet så skumt, att jag i
första ögonblicket tyckte att hon var sig
alldeles lik med undantag af ögonen, ty de voro
nu stora och glänsande, onaturligt glänsande.
Hon log emot mig, men sade ingenting och
om det gällt mitt lif, skulle icke jag heller
kunnat säga någonting. Jag satte mig ned
på stolen vid sängen. Margreta låg
fortfarande tyst och såg på mig. Fru Knutson
kom åter in i rummet.
»Doktorn tror att jag skall dö» —
hvi-skade Margreta slutligen med matt stämma.
Då kunde jag icke längre hålla tårarne
tillbaka. Jag grät och snyftade så att hela
kroppen skakade, ehuru jag stoppade
förklädet i munnen för att det icke skulle
höras.
»Gråt icke», hviskade Margreta, »jag är
icke rädd att dö... jag vill gärna dö.»
Fru Knutson jämkade kuddarne under
hennes hufvud.
»Hon har alltid varit så fästad vid Clara»,
sade hon, »och ville så gärna vara
tillsammans med er andra flickor; därför var det
ock svåra stunder för henne, när ni icke
ville hafva henne med er. Hon hade icke,
hon, stackars min lilla flicka, ett sådant fint
I hem som ni andra — o, huru hon brukade
stå bakom gardinen och kika ut och gråta,
när I gingen förbi och ingen kom in efter
, henne. Det gjorde mig så ondt om henne.
Så ville hon så gärna göra den där
bjudningen — men sedan blef det endast än
värre ... Nu behöfver du icke längre längta
efter deras sällskap, käraste bamet mitt, nu
skall du få hvad bättre" är.»
»Margreta, förlåt mig, förlåt mig och var
icke ledsen på mig!» Jag låg med
hufvu-det i sängen och grät som om hjärtat velat
I brista.
»Nej, nu är jag icke längre ledsen
där-öfver», sade hon, »nej icke det minsta.» —
Jag kände hennes kalla hand på mitt
hufvud. »Det är sanning, Clara, Herren Jesus
har lärt mig att älska och förlåta. Han
blef äfven bortstött och föraktad; men han
älskade ändå. Sedan jag öppnade mitt hjärta
för honom, har han lärt mig att vara nöjd.
Han har lärt mig att förlåta och älska och
intet fordra tillbaka . . .»
»Men jag har varit så elak emot dig,
du kan icke förlåta mig, Greta, kära, kära
Greta.»
»Jo, det kan jag, Clara, ty jag har
alltid tyckt så mycket om dig.. . hälsa alla
| de andra skolkamraterna ...» Hennes röst
blef allt svagare och svagare och fru
Knutson hviskade: »Nu orkar hon icke mera».
Margreta låg och blickade upp mot den
kala, gråa väggen, ögonen lyste med ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
