- Project Runeberg -  Barnens tidning. Utgifven af Evangeliska fosterlandsstiftelsen / Årg. 38 (1895) /
159

(1858-1899) With: Lina Sandell
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Vid denna tid dog hans nästan till
öfver-drift älskade moder och detta var för Jakob
det hårdaste slag. Timme efter timme låg
han på sina knän i bön, att hans moders
Gud äfven måtte blifva hans Gud. Ty ehuru
Jakob redan under flera år sökt att tjäna
Gud och till en viss grad äfven ville
tillhöra honom, hade han dock icke ännu lärt
att känna Herren Jesus såsom sin lefvande,
personlige Frälsare.

Följande nyår tog han slutligen sin
prästexamen och predikade första söndagen efter
sin invigning i faderns kyrka vid det gamla
fädernehemmet. Denna predikan väckte
inom honom ett misshag, som nästan
gränsade till förtviflan. Han ref konceptet i
bitar och reste nedstämd och orolig till sin
gamle vän för att såsom hans adjunkt börja
sin prästerliga bana. Ofta plågad af
samvetsnöd och tvifvel, kom han dock under
denna tid till klarare ljus och större frihet.
En väns från universitetstiden bref blefvo
honom härvid till stor välsignelse. Hans
ögon öppnades för hvad som inom honom
själf dittills stått Gud hindrande i vägen,
och med ande, kropp och själ öfverlämnade
han sig nu åt Gud och hans tjänst.
Därmed följde den frid och glädje i Gud, som
den unge prästmannen förut förgäfves sökt
vinna, och i stilla, helig tacksamhet kunde
han jublande utropa: min Herre och min
Gud!

TREDJE KAPITLET.

Den unge prästmannen.

Jakob Hanningtons lif såsom prästman
blef till välsignelse för många. Lycklig i
sin Gud och följaktligen äfven i sitt arbete
för honom, låg det öfver hela hans person
något friskt och gladt, som verkade
tilldragande på både unga och gamla. Alltid
redo att tjäna, gick han med samma glädje
på sjukbesök till någon aflägsen fattig koja
som till gudstjänsten i kyrkan. Den
kunskap i medicin, som han förut inhämtat,
kom nu väl till pass och han insåg, huru
äfven detta var en gåfva, som han fick
använda till sin Herres ära.

En kallelse att öfvertaga sin faders kyrka
och den därmed följande själavården af alla
det stora fädernegodsets underhafvande
af-bröt hans verksamhet inom doktor S—s
församling. »Dyre Herre, uppenbara af nåd
din vilja i denna sak. Du vare alltid min
rådgifvare och min ledare», skref han
under första ovissheten, om hvar hans plats

enligt Herrens vilja var. Det blef honom
dock snart klart, att Herren nu ville sända
honom till den gamla hemtrakten, och glad
och tacksam skyndade han dit.

Sin stora enskilda förmögenhet, hade
han redan förut ställt till sin Herres
förfogande och för att kunna för honom få
använda än mera, försakade han till och
med mycket af hvad som andra pläga anse
såsom nödvändigt. Så sålde han t. ex. sin
häst och inrättade stall och vagnbod till
samlingslokal för mindre möten.

För sin församling var han i sanning
en fader, alltid redo att hjälpa med både
råd och dåd, isynnerhet då det gällde
andliga angelägenheter. Älskad var han ock
af både gammal och ung och ej minst af
barnen, i hvilkas små fröjder och sorger
han visste att sätta sig in såsom få.
Minnet af hans egen solljusa barndom kom
honom att känna särskildt varmt för de små,
hvars tidiga barnaår i motsats till hans
stämplades af nöd och umbäranden. Under
sju år verkade han såsom pastor i sin
hembygd, en lugn liten vrå, där han ostörd och
okänd af den öfriga världen, helt kunde
ägna sig åt sin älskade Mästares tjänst.

Missionen var under de första åren efter
hans omvändelse honom tämligen
främmande. Han var så fullt upptagen af det
kristliga arbetet i hemlandet, att han ansåg
det tillräckligt. Så småningom började han
då vakna upp för det ansvar för hedningarnes
omvändelse, som hvilar öfver hvarje Guds
barn. Snart omfattade han med sin’
vanliga ifver detta ämne, och hans hjärta blef
bokstafligen brinnande af nitälskan för
Herrens rikssak. Han begagnade hvarje
tillfälle att visa andra på deras ansvar med
afseende på missionen och använde en stor
del af sin tid att hålla missionsforedrag så
väl i sin egen församling som på
främmande platser.

FJÄRDE KAPITLET.

En ny kallelse.

Ett nytt bevis på sanningen af de ofta
upprepade orden: »Martyrernas blod är

kyrkans utsäde» kan hämtas ur
Hanningtons lif. Underrättelsen om tvenne
missionärers våldsamma död i Uganda, april 1887,
mognade med ens hans beslut att själf ägna
sitt lif åt missionens tjänst, öfvertygelsen
att det var Herren själf som kallade honom
till arbete bland hedningarne hade
isynnerhet under sista tiden mer och mer gjort

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:51:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/btefs/1895/0163.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free