Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några drag ur
Jakob fianningfons lif.
(Fortsättning från N:r 20.)
Denna resa, som så ofta medfört
oöfver-vinnliga svårigheter för många af dem, livilka
fulla af kärlek och nitälskan kommit för att
hära evangelium till hedningarne, visade sig
äfven denna gång blifva af allt igenom
sorglig natur. Det dröjde icke länge, innan de
fem resenärerna mötte faror, som hotade
dem med fullkomlig undergång. Yid ett
tillfälle var det endast genom Guds synbara
ingripande, som hela deras lilla läger
undgick att blifva lågornas rof. Kort därefter
— inom mindre än en månad från
landstigningen vid Zansibar — hade de alla
fallit offer för den härjande klimatfebern.
Hannington var svårast angripen, men bar
sitt lidande med hjältemod. Glömsk af sig
själf, gjorde han sitt yttersta för att bistå
sina lidande kamrater och uppmuntra dem
till tro och uthållighet under denna nya
pröfning.
Den 21 Juli nådde de missionsstationen
vid Mamboia. Kort förut hade H. med
knapp nöd undgått en förskräcklig död,
hvarvid Gud åter visat sig såsom hans
skydd och sköld.
Det lilla sällskapet led mycket under
färden genom de täta skogarne i Khambe,
och deras outtröttlige anförare dukade då
ånyo under för ett anfall af malarifebern.
Tappert sträfvade de dock framåt genom
det vattenfattiga landet, under brännande
sol och heta vindar, samt tvingade till
ständig vaksamhet mot de vilddjur af allehanda
slag, som här ströfvade omkring.
Den 4 Sept. hade de hunnit till Uyui,
men Hannington var då i ett sådant
svaghetstillstånd, att så väl han själf som hans
följeslagare ständigt väntade att han skulle
dö. Efter tio dagars uppehåll fortsatte tre
utaf dessa, lämnande den fjärde att stånna
hos H., som fortfarande var alltför svag för
att ens kunna tänka på att fortsätta.
På grund af mötande svårigheter med
ett par stammar, genom hvilkas landområde
de måste färdas, återkom den lilla
karavanen efter någon tid till Uyui. H. var då
så mycket bättre, att han, när denna ånyo
beredde sig till affärd, kunde medfölja, buren
i hängmatta. Framåt gick det, om än smått.
Slutligen nådde de Nyanza-sjöns stränder,
men febern i förening med den mödosamma
färden hade då så fullständigt uttömt
Han-ningtons krafter, att han föreföll mera död
än lefvande; därtill led han svåra inre
plågor. Kamraterna sökte öfvertala honom att
återvända, men han stred till en början
tappert däremot. Småningom blef det dock
äfven för honom klart, att, om han än fått
se löftets land och stod så godt som vid
gränsen, tilläts det honom dock icke att nu
inträda.
Afskedet från kamraterna var gripande.
H., som dittills aldrig förlorat modet, syntes
fullkomligt nedbruten. Att vid målet för
sina önskningar, och efter alla de
svårigheter han måst genomkämpa för att nå
detta, nödgas vända om var nästan mer än
till och med hans trosffimodiga och
förtröstansfulla sinne kunde bära. Hade då
Gud öfvergifvit honom eller ville han icke
bekänna sig till hela hans resa? Detta
återvändande var i sanning det hårdaste
tros-prof den himmelske Fadern kunde låta sitt
barn genomgå. Han var dock icke långt
ifrån, och tröstande och hugsvalande såsom
aldrig förr trädde han sitt barn till mötes.
Då H. samtyckte att återvända, tänkte
han sig ej såsom möjligt att med lif vet nå
kusten, än mindre England och sina kära
där. Att han så fick göra var i sanning ett
under af nåd. Den tid som låg emellan
afskedet från kamraterna och ankomsten
till England var en tid af lidande och
svårigheter, som ingen kan föreställa sig utan
att själf hafva genomgått något liknande.
Ehuru hans återvändande var
förestaf-vadt af den hårdaste nödvändighet och han
mot sin vilja samtyckt därtill, kunde han
dock aldrig fullt förlåta sig själf att han så
gjort. »Förlåt honom, som vände om»,
skref han efter återkomsten till hemmet.
I mån som krafterna återkommo, återkom
ock hoppet att kunna göra ett nytt försök.
Han talade kaöske icke så mycket därom,
men i djupet af hjärtat mognade under
bön beslutet att icke gifva sig någon ro,
förrän han burit evangelium rätt in i Uganda,
och där räckt handen till de tappre män,
som obekymrade för egen säkerhet gått rakt
på målet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
