Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i det inre nf Afrika och behofvet af flera ar- j
betare, på samma gång han sökte väcka ökad
medkänsla för dessa, hvilka, ehuru utsatta
för den grymmaste förföljelse, lugnt och
hjältemodigt stodo kvar på sin post vid Uganda.
Efter knappt ett och ett hälft års
vistelse i hemlandet blcf Hannington efter
förnyad undersökning — till större förvå
ning för andra än sig själf — förklarad
hafva återvunnit nog hälsa för att återvända
till Afrika. Missionssällskapet erbjöd
utnämna honom till biskop öfver Östra
ekva-torial-Afrika, en ytterst viktig post, som H.
med tacksamhet emottog, äfven om han
skulle föredragit en mera anspråkslös.
Han ställde denna gång sin resa genom
det heliga landet, där han hade åtskilliga
uppdrag att fullgöra, så att först i slutet af
Januari 1885 satte han åter foten inom de
»Svartes världsdel». Det svåra klimat, som
en gång nedbrutit honom, mötte honom nu
åter. O, huru innerligt han bad om nåd
och kraft att denna gång verkligen få bringa
hjälp till de tusenden, som i Afrikas mörka
inre sucka under slafveriets och hedendomens
dubbla förbannelse.
Hans första uppgift skulle blifva att upp- J
rätta en bestämd linie missionsstationer
mellan Mombasa och Nyanza-sjön; men
åtskilligt måste dock dessförinnan utföras. Så
besökte han flera platser längs kusten, där
hans besök verkade upplifvande för många
af dagens hetta trötta och modfällda
arbetare i Herrens vingård. Hans egen hälsa
visade sig fortfarande god och han tycktes
icke lida af äfven de svåraste ansträngningar.
Med nästan feberaktig ifver arbetade han
på att så snart som möjligt få börja sin
färd inåt landet. Hans längtan att få bringa
Afrika budskapet om frälsning var större
än någonsin.
Efter moget öfvervägande och rådgörande
med sakkunniga personer beslöt H. taga en
ny väg från Mombosa till Uganda, hvilket
skulle förkorta färden med ungefär sex
veckor. Den största fara på denna väg
ansågs den krigiska Masai-stammen utgöra,
men H. fruktade för egen del vida mindre
en krigisk stam än de feberalstrande moms,
som förra gången visat sig så
olycksbrin-gande för hans hälsa.
Till följeslagare utsåg H. bland andra
äfven de båda omvända infödingame William
Jones och Mikael Samler.
Sjette Kapitlet.
Martyrkronan.
Den 23 Juli 1885 var slutligen
Hannington efter mycket arbete oeh flerfaldiga
uppskof färdig att med en karavan af 200
män börja färden in i det vidsträckta, okända
landet. Endast med stor möda hade han
lyckats anskaffa nödigt antal bärare, emedan
blotta namnet af Masai-stammen skrämde
de infödde. Många af dessa hade också
endast antagit de erbjudna villkoren, i hopp
att kunna tvinga ut sin lön på förhand och
sedan rymma, innan man ännu hunnit
uppnå den fruktade stammens område. En
ständig vaksamhet var sålunda af nöden för
att hålla karavanen tillsamman, och dess
anförare unnade sig i synnerhet första tiden
knappast tid hvarken att äta eller sofva.
Hufvudparten af arbetet hade han dessutom
lagt på egna skuldror. I både ord och
handling föregick han med sitt exempel
och det inflytande han utöfvade öfver äfven
de vildaste och mest obändiga i sällskapet
var rent af underbart. Utom ständigt
mötande svårigheter måste de underkasta sig
många försakelser; så voro de t. ex.
emellanåt för lifsmedels erhållande uteslutande
hänvisade till Hanningtons bössa. Den
färdighet att sköta denna han som pojke
för-värfvat, kom nu väl till pass.
I början af Augusti hade de framträngt
till Kikumbulin, hvarifrån H, afsände det
sista bref, som nådde hans kära i
hemlandet. »Hufvudtonen i min sång är pris, och
hufvudsumman af hvad jag lärt: nya bevis
på Herrens aldrig svikande trofasthet», skref
han. I slutet af brefvet tillade han: »Jag
iir öfvertygad, att vi hittills tillryggalagt den
liittaste delen af vår färd och att vida större
svårigheter vänta, då vi nalkas de
skatt-fordrande stammarne. Men om Herren nu
ser tiden vara inne att låta denna väg
öppnas, så skola vi ock få öppna den.»
I denna visshet var H. trygg; han kunde
gå hvart som helst och fullgöra hvad som
helst, blott han visste det vara Guds vilja.
Då de en gång på alla sidor omringades
af fientliga skaror och räddning föreföll
omöjlig, tillsade H. William Jones att blåsa i
sin hvisselpipa och sammankalla karavanen
till en andaktsstund. H. höll ett kraftigt
evangeliskt föredrag, hvarefter de tre männen
tillsammans sjöngo:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
