Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»För evigt med Herren,
0, blifve det så»; o. s. v.
Under det de sjöngo, väntade de hvarje
ögonblick att blifva dödade af de
omgif-vande infödingarne, hvilka med hotfulla
åtbörder uttryckte sitt hat och sin blodtörst.
Många dagar dröjde det icke heller, innan
orden i den omnämnda sången blifvit
verklighet för dessa modige, sin Mästare in i
det sista trogne män.
Den dagbok, som H. förde och som efter
hans död på ett verkligen underbart sätt
blef räddad undan fienderna, berättar
åtskilligt om de faror som mötte dem.
Dagboken, liksom alla H:s tillhörigheter, föll
efter hans död i mördarnes händer; en af
dessa sålde den emellertid till en ung
inföding, hvilken genom missionär Mackay
blifvit förd till Gud. Genom honom kom
den sedan till England på samma gång
som några anteckningar af William Jones.
Tack vare båda dessa källor kunna vi följa
Hannington till några timmar före hans
sorgliga död.
Utom infödingarnes hotfulla uppträdande
för att tilltvingä sig än ett, än ett annat af
hvad som var karavanen mest oumbärligt,
nekade de emellanåt att förse den med
lifs-medel, så att de arma resenärerna mången
gång bragtes nära nog till branten af
hungersnöd.
Huru uttröttad Hannington ibland kunde
vara så väl af kroppslig ansträngning som
inre själsspänning, visas bäst af att han en
afton, sittande på sängkanten med en bit
hårdt bröd till aftonmåltid, endast hann
bita en bit häraf, innan han somnade med
det öfriga i handen.
Efter ankomsten till Kva Sunda i
Oktober beslöt H. att lämna Jones där med
karavanen och själf draga framåt med 50
utvalda män för att taga sjövägen från
Lussala till Uganda.
»Människan spår, men Gud rår.»
Svåraste motstånd skulle denna gång möta, där
det minst var väntadt. Konungen af Uganda,
under hvars mer eller mindre säkra beskydd
missionär Mackay med flera verkade, skulle
mot all förmodan visa sig vara den
farligaste motståndaren. Hannington hade
ingen aning om den jäsning i sinnena, som
vid denna tid uppstått genom slafägares
och anhängarnes af den gamla tron förenade
bemödanden. Dessa hade nämligen lyckats
vinna den svage konungens öra och höllo
som bäst på att intala honom att
europe-erna hade för afsikt att långsamt men
säkert eröfra hans rike, då samtidigt därmed
underrättelse ankom, att en hvit man
närmade sig nordost ifrån. Konungen blef
utom sig af förfäran och sände
ögonblickligt en beväpnad skara med order att till
hvad pris som helst hejda dennes framfart
genom att taga honom till fånga.
Den 21 Okt. möttes H. helt oväntadt
af dessa utskickade, hvilka, öfverlägsna till
antalet, genast öfvermannade hans lilla skara.
Själf blef han på det skymfligastc sätt
behandlad, och troende att hans sista stund var
kommen, sjöng han, ej ett ögonblick
förlorande fattningen: »Trygg i min Jesu armar».
Han blef dock nu endast tillfångatagen
och insatt i ett eländigt tält. Stora
umbäranden och kroppsligt lidande väntade
honom här. Under allt sade han sig dock
blifva underbart styrkt och tröstad genom
läsning af psaltaren, särskildt 28 ps., hvars
sjunde vers han åter och åter upprepade:
’ Herren är min starkhet och min sköld;
på honom hoppades mitt hjärta och mig
vardt hulpet, och mitt hjärta är gladt, och
med min sång vill jag prisa honom».
Midt under lidandet kunde han fröjdas
och lofsjunga sin Gud. I följd af det
instängda lifvet jämte umbäranden af äfven
det mest nödvändiga återkom nu febern
med mångdubblad styrka. Hannington led
oerhördt, ej minst af en ständigt plågande
törst, utan medel att ens för ett ögonblick
få den stillad. Sista dagen läste han 30
ps. och nedskref: »Jag prisar dig, Herre, ty
du hämtade mig upp, och du liit icke mina
fiender glädja sig öfver mig, Herre, min
Gud! Jag ropade till dig, och du gjorde
mig hclbregda!»
Kort därpå leddes han ut ur tältet.
Vakten sade att konungen sändt honom
tillåtelse att fortsätta sin resa, hvaröfver
han naturligtvis blef mycket glad.
Efter flera timmars mödosam vandring,
hvilken i det utmattade tillstånd hvari han
befann sig måste hafva varit ytterst
plågsam, fördes han ansikte mot ansikte med
sina kamrater. De voro bundna
tillsammans, beröfvade sina kläder och buro spår
af misshandling. I ett ögonblick stod den
grymma sanningen klar för Hannington
Hans tro sviktade dock ej.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
