Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bubbelemuck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Är det du, Bubbelemuck, lever du verkligen?» sjöng hon utom
sig av glädje. »Och vi ha alla sörjt över att örnen tog dig.
Tjädertuppen är alls inte lik sig sedan olyckshändelsen, och
Nalle har blivit alldeles grå i pälsen av sorg. Jag såg honom
förresten alldeles nyss här intill, vissla så kommer han kanske.»
Och Bubbelemuck visslade, och se, där kom verkligen hans
gamle gode vän lunkande och blev så till sig, då han fick se
Bubbelemuck. Han nosade på honom både bak och fram, och
Bubbelemuck berättade alla sina öden, sen örnen tog honom.
»Nu ska du först med mig bort till ett fint blåbärsställe», sa
Nalle, »och sen bär jag dig vart du vill, gärna till världens
ände.»
»Om du vill bära mig bort till den gamla tjärnen ett tag, så
blir jag så glad», sa Bubbelemuck. »Jag vill så gärna hälsa på
hos råttmor och berätta att jag lever.»
Överallt var Nalle lunkade fram med Bubbelemuck på
ryggen blev stor glädje och allra mest borta vid tjärnen.
Snart satt Bubbelemuck där nere i skogsråttans bo och
visade den glänsande kulan för hennes nya kull ungar. Kulan
lyste upp hela hålan. Det var något för de små stackarna, som
levde där nere i mörkret!
När han såg råttmors och ungarnas glädje, kom han att tänka,
att det där solguldet egentligen behövdes bättre här nere i
mörkret än i hans vingar. Inte betydde det så mycket om hans
vingar var skimrande, de dög väl lika bra att flyga med i alla fall.
Därför lät han kulan bli kvar i råttboet och klättrade upp
på Nalles rygg med påsen tom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
