Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klampe-Petters fårskinnsfäll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lasses mor hade fått så svår värk i sina ben, att hon varken
kunde gå eller stå, utan bara låg och jämrade sig. Ingenting
av det, som Lasse försökte hitta på att lindra värken med,
hjälpte, och till slut blev Lasse så ledsen, att han var nära att
gråta han med.
Det var dryga tolv mil till närmaste läkare, och det inte kör-
väg ändå, utan villsamma stigar över berg och gungflyn. Vad
skulle Lasse taga sig till?
Han höll just på att blåsa eld i den sura veden i spiseln för
att koka något varmt åt mor, då gamla Lumpa-Lena klev in
genom dörren.
Lasse blev så glad att se henne, ty hon var rakt inte dum hon,
Lumpa-Lena, kanske skulle hon veta råd.
»Sätt ifrån er påsen, Lena, så ska ni få kaffe», sa han. »Och
sen måste ni råda mig vad vi ska göra med mors ben!»
Ja, Lena hon kände på mors ben och tog på sig en mäkta
viktig min.
»Nog vet jag nå’t som kan hjälpa», sa hon, »men se det är ju
rakt inte att tänka på!»
»Hur så?» sa Lasse.
»Jo se, kunde hon få låna Klampe-Petters fårskinnsfäll, så
bleve hon bra på fläcken», sa Lumpa-Lena. »Det är en så obe-
griplig trollkraft i den fällen, att så fort en lägger den på det
sjuka stället, så flyr sjukdomen på eviga momangen.»
»Kära Lasse lilla», sa mor med matt röst, »du får inte tänka
på att ge dig i väg till Klampe-Petter, då får jag hellre ha vär-
ken kvar!»
92
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
