Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vid sotsängen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han stod stilla på tröskeln och såg.
Det kom en underlig stämning öfver honom,
då hans blick öfverfor detta torftiga rum, där allt
gaf intrycket af fattigmanshelg: — enriset på
ler-golfvet, det omålade, nyskurade bohaget; ja till
och med solskenet, som genom grönskiftande,
tvättade fönsterrutor föll in på den kalkade väggen
i långa, sneda strålar, med en aftonglans i guld.
Han tog hatten af.
Var det denna kvinna, han sökte?
Hon satt vid det med en grof duk till altare
klädda bordet, som stod vid sängen, och hon hade
— tycktes det — läst högt ur den uppslagna
bibeln, men tystnat när pastorn trädde in. Nu
reste hon sig och lade glasögonen i den öppna
boken, med en viss omständlighet, liksom för att
vinna tid.
Det var en vanlig bondfysionomi, och den
tydde på, att hon måste ha passerat femtiotalet.
Hon var undersätsig till växten, med breda höfter
och breda axlar, tung och böjd i hållningen, så
att ryggen nästan gaf intrycket af en puckel.
Ansiktet var skrofligt och brunt likt skalet på en
mogen valnöt, men i detta ansikte fanns det ett
par ögon, hvilkas blick pastorn sent skall glömma.
De voro så öfverskuggadt bruna, så spörjande
hårda, så rannsakande uppmärksamma som en
misstrogen pudels, då han vädrar en fiende.
Hon räckte icke handen, som allmogen plägar;
hon stod stilla och väntade. Först när pastorn
nickade god dag, svarade också hon med en nick,
utan att ett ögonblick ha tagit sina ögon från hans
ansikte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
