Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förbrytarblod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stjärnorna icke haft makt att lysa. Allt var tungt,
dödt, stilla.
Han hade förr haft tankar att göra af med
sig; han hade haft dem första gången när han var
en femton års pojke och nämndemannens gråa
häst brutit benet af sig för hans vårdslöshets skull.
Ja, han tog det tungt — allting. Han kunde aldrig
tala med någon människa om hvad som tryckte
honom, och hvad andra kunde slå bort i gyckel,
det gnagde i honom som en frätande orm. Han
var inte stursk i mun, som de flesta af
medtjänarna, han var heller inte foglig och lättböjd, som
några af dem. När man gjort honom orätt, tänkte
han alltid på hämnd. Men ännu hade han intet
ondt gjort. En gång hade han tänkt att sätta eld
på gården, och en annan gång hade han ämnat
lägga sig i försåt för husbonden och slå honom
ihjäl, men det hade stannat vid tomma tankar, och
han hade känt det som om han så kunde göra
eller låta bli; det berodde af honom själf. Men så
var det icke nu. Om han skulle lida helvetets
pina för det, så måste det ändå bli som det var
utsedt: — antingen han själf eller hon.
Han blef led vid att stå, och kastade sig i höet.
Den som blott kunde sofva!
En sådan natt så lång! Han hade hunnit att
tänka igenom hela sitt lif på nytt, och allt hvad
han nu skulle göra, och allt som skulle komma,
och när han såg på klockan, hade det icke gått
mer än fem minuter, och han började på nytt
med detsamma igen. Till sist var det som om han
legat i en myrstack, och han ville stöna af vånda,
men han kunde icke bli kvitt sina tankar, och de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
