Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förbrytarblod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ville taga andan ifrån honom. Nej, det tjänade
ingenting till att ligga. Han ställde sig åter vid
gluggen.
Det hände ofta, att han icke kunde sofva.
Mången natt hade han — liksom nu — ställt sig
att se ut i rymden, ensam med sina onda tankar.
Då hade himlen stått vid och hög öfver hans
hufvud, öfver hans tinningar hade det strukit sval
vind, och att inandas nattkylan var som att väckas
ur en elak dröm.
Icke så nu.
Han såg undrande upp emot himlen, den stod
trång och grå som en tilltäppt låda. Det han
andades in var icke luft: det var någonting ljumt,
kvalmigt, som gaf äckel och som kväljde.
En underlig natt! Det fanns ingenting som
lefde. Icke ett moln, som drog öfver himlen, icke
en fågels pip, icke fläkten af en vind.
Och inom honom själf fanns det något, som han
icke kunde komma ifrån, något som vuxit sig
pösande stort likt en oformlig svamp, något som kunde
förstöras i dag och skjuta upp större i morgon.
Han hade en förnimmelse af, att något borde
kunat hjälpa honom, men han visste också att det
icke skulle komma. Det var för sent nu.
Fanns det då ingen hjälp?
Nej... de skulle skratta alla, eller hålla honom
för narr. Ingen skulle ha rätta ordet för att lösa
det, som band hela världen i denna natt. Alla
skulle de låta honom gå, — utan att säga detta
ord, som han själf icke kände.
Hans svalg var svidande torrt, och han led all
dödens ångest hundra och hundra gånger om, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
