Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Förbrytarblod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han stod där så slö och loj, som om intet vore
på färde. Ty allt var förgäfves.
En underlig natt! — Han strök öfver håret, som
var tofvigt och vått. Skulle det vara grått i morgon?
Skulle han bära märke för hela lifvet af denna
natt? Skulle människorna se, att han lefvat tjugu,
trettio år på dessa skridande timmar?
* *
*
Men morgonen kom som om ingenting händt,
och där nattvaket slöt, tog arbetet vid. Hans hår
var icke grått och hans ansikte icke gult — likt
den gamles där hemma, — hans kraft hade icke
vissnat bort, och han var den samme som i går.
Men alla tankar voro döda, allt lif var dödt,
det fanns endast ett: gärningen. Det som skulle
göras. Han själf eller hon. Det kvittade lika
mycket hvilketdera, nu.
Han ville tala vid henne först. Kanske fanns
det räddning ännu, men han trodde det icke.
När kvällen kom, satt han åter på tråget i
brynet af skogen. Han väntade tålmodigt, tills han
såg henne komma, och först då hon var nära
invid honom, reste han sig.
»Jösses!... Jag blef så rädd,» skrek hon till.
»Du blef inte rädd för mig, du blef rädd för
det du går till. Du skäms!»
»Hvad skulle jag skäms för?»
»Jag har någonting att säga dig,» sade han
utan att bry sig om hennes fråga, — »sätt dig här
och låt oss tala.» — Han visade på kalktråget, där
han suttit.
Hon svarade ej.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:53:15 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/bvfolklif/0041.html
