Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mor Malenas höna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han drog emellertid nytta af alla hönans små
svagheter och förlöjligade dem. Ibland kacklade
hon till, högst omotiveradt, och började springa
omkring i rummet på ett narraktigt sätt, som
verkligen icke anstod en ärbar gammal
höns-matrona. Pojkbytingen kunde göra detta efter
med utbildadt mästerskap, springande omkring
som en galning på sin halfva af rummet och
upp-gifvande höga skrän.
Men det finns ingen fullkomlighet utan sin
vank, och trots sina goda sidor ägde hönan ett
verkligt karaktärslyte, för hvilket icke ens mor
Malena kunde blunda. Det var en högst
lättsinnig sällskapssjuka. När hon på soliga dagar
släpptes ut — och det var nödvändigt, på det
hon skulle få rulla sig i sand samt plocka mask;
hennes hälsa fordrade det, och eljes klagade
köparna öfver att hennes ägg voro för ljusa, — då
behöfdes det bara att hon inne på Nils Mattssons
gård hörde hönsflockens kackel och tuppens
galande, så glömde hon både plikt, tacksamhet
och uppfostran, kröp genom första bästa hål
på planket och var försvunnen tills man hämtade
henne.
Det var icke något trefligt göra att gå in på
Nils Mattsons gård och återfordra sin egendom.
Nils Mattsson var en barnlös gammal änkeman,
arg som en bandhund och snål som en varg.
Och hvar gång mor Malena kom för att hämta
sin skatt, tröstade han henne, högt skrikande,
med att nästa gång skulle han »slå både armar
och ben» af det förb—de kreaturet. Detta var
hans stereotyperade hotelse mot Pernillas ungar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
