Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kamrater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och dynor och don det kunde hon göra ihop, och
aldrig tröt det på bröd eller dricka, och aldrig
be-höfde han titta snålt efter doppa till potatisen; det
fanns alltid fullt upp. Och aldrig hade han att klaga
på; han fick sin passning till alla delar. Men se,
främmande, det kände han sig alltid i stugan. Det
var liksom att sitta där på nåder och ha det bättre
än en förtjänte. Och en hugnelse var det alltid
att komma tillbaka till ladan igen. Det var en
trygghet att slå igen båda halfdörrarna efter sig,
så att det skrällde i byggnaden, och veta att man
hade rättighet att göra det. Och så var där så
ljumt och lugnt där inne, alldeles som i den tätaste
stuga, och så luktade det så godt af nytorkadt hö
och immande gödsel. Jaha — det var inte så
galet att vara ryktare, tyckte han — för sin del
trifdes han bättre med det än han skulle gjort med
att vara ladufogde och ha till syssla att gå
omkring och gräla på folk, men se, Sara hon skulle
ha någonting att skälla för — förstås.
Någonting prasslade i halmen inne i foderladan.
Det var Fältman — vallhunden — som rörde på sig.
Och nu hördes ett ondsint men halfkväfdt morrande.
Hvad var det åt honom — Fältman, som alltid
brukade hålla sig tyst!
»Hvad är det på dig?» sade den gamle och
klampade in i foderladan. »Hvad ser du för något?»
Han talade som till ett mänskligt sällskap.
Hunden såg icke åt honom, hans
uppmärksamhet tycktes riktad på marken borta vid väggen,
eller kanske på något som rörde sig utanför, och
hans ragg reste sig längs ryggen. Och så morrade
han igen elakt och bakslugt; det lät som om han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
