Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fruntimmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mitt lif inte är ert, utan mitt! — Att jag inte kan
uthärda detta pjunk —att jag vill vara fri?»
Mamma såg på honom med namnlös
förskräckelse; någonting liknande hade hon aldrig hört.
Adèle både rodnade och bleknade; hon blygdes
öfver, att kusinen kunde bära sig så taktlöst åt.
Det hade hon aldrig trott om Tedde.
»Tag undan, tag undan!» ropade han och
pekade på stolarna. Därpå slog han händerna för
ansiktet, och den nervösa öfverretningen gaf sig
luft i en paroxysm af tårar.
Hans ofrivilliga plågoandar skyndade att
efterkomma tillsägelsen, och så blef han ensam.
Det var en obeskriflig lättnad, på en gång
smärta och njutning.
Han hatade dem för denna sjukliga, klemande
ömhet, som kringbäddat honom mjukt och bindande
som ett spindelnät; han kände sig nedtryckt af den
kväfvande atmosfär, hvarmed den omgifvit honom.
Det våldsamma utbrottet hade någonting frigörande
med sig. Han grät af längtan efter lifvets friska
vind, efter sorg och glädje, efter att lefva sitt lif
på egen risk och räkning. Men ju starkare denna
åtrå häfde hans barm, dess tyngre sjönk
medvetandet om hans egen litenhet öfver honom. Han led
under sin egen småsinthet och gnatigliet, under att
se sig hämmad och förkrympt. Och under allt detta
smögo sig själfförebråelser in i hans sinne, sakta
och obarmhärtigt. Hvad var han? Endast en
vekling, en onyttig varelse, så oändligt mycket
mindre än en vanlig dagakarl. Och dem, somsträfvat
och arbetat för honom, lönade han med otack!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
