Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Herr Tobiasson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
solsken strålade ned öfver den lille och lyste upp
hela det fårade anletet.
Den unge familjefadern tvärtystnade. Det fanns
något i denna grupp, som tilltalade själfva hans
skön-hetssinne, och drifven af ett plötsligt infall sade han:
»Willy, kyss farfar.»
Ordet kom honom i munnen, nästan utan att
han tänkte på det.
Den lille såg ett ögonblick på den gamle,
liksom pröfvande, så stödde han händerna mot hans
bröst och vände med allvarlig min sin ljusröda,
fuktiga barnamun upp emot honom. Den gamle
böjde sig ned och kysste den så lätt som en andedräkt.
»Liten får aldrig se någon annan farfar,» sade
den unge mannen, »pappa fick inte lefva så länge,
att han kunde få se några barnbarn, han —
stackaren! Men så borde det ha varit: farbror skulle
ha haft barnbarn nu.»
Det uppstod en paus. Gubben lade undan sin
cigarr, som var nära utrökt, och som han glömt
att hålla eld på.
Ja, så borde det ha varit, klang det genom hans
sinne. Han borde ha varit en gammal farfar nu,
med barnbarn på sitt knä. Men han hade sprungit
öfver en länk i kedjan ... Farfar? Hur egendomligt
det lät! Det var blott ett oskyldigt skämt, men det
kastade ett ljus öfver hans förgågna lif.
För första gången slog det herr Tobiasson, att
det aldrig funnits någonting öfver- och
underord-nadt i hans förhållande till människorna. Han hade
känt samma förpliktelser mot alla och hade därför
aldrig kunnat räcka till för dessa oproportionerliga
kraf. Det var denna bristande förmåga i att öfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
