Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon lyftade upp sitt trötta hufvud och sade:
“bed, bed, käre yngling, bed till Honom, som
lidit for oss alla och förlåter oss alla. Jag har
ingenting att förlåta. Det är lätt förlåtet, där
så foga är brutet“.
Men så rykte krampen med sina tusen
osynliga armar åter till och Herman föll ned på
golfvet.
Han uppgaf sin sista suck förrän hans
åldrige fader hann fram att taga farväl af honom.
Följande dag ägde hans och Stina-mors
lik-begängelse rum. Deras kistor sänktes ned
bredvid hvarandra. Men den jättestarke storvuxne
fadren stod länge efter det alla aflägsnat sig
kvar vid grafven och stirrade ned i den mörka
mullen. Det kändes som hade han begrafvat en
del af sig själf, sitt bättre jag. Han skakades i
hela sin kropp af snyftningar och förde då och
då den grofva stora handen upp mot sitt ansikte
och sopade bort de stora framrullande tårarne.
Men då han mot aftonen gick hem, ropade han
storgråtande till hvem han än mötte: “jag har
begrafvat min Herman! Men ske Guds vilje“.
Mången började med att tro, att han i
sorgen druckit för mycket; men slutade med ätt
frukta för hans förstånd!
Det var rörande att se den starke mannen
så häftigt upprörd. Följande dag gick han
klagande omkring på samma sätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
