Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Västmanland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid hvardera af de fyra hufvudvägarna, som leda in till staden, uppbyggde
kapell, i hvilka resande, som ämnade sig till domkyrkan, skulle bereda sig
genom bön, innan de inträdde i den biskopliga helgedomen i staden. Af
dessa småkyrkor, som benämndes S:t Ursulas, S:t Örjans, S:t Gertruds
och S:t Olofs kapell, finnes nu ingenting mera kvar än grundmurarna till
ett par af dem. Domkyrkan gömmer inom sina murar många historiska
minnen. I koret står den marmorsarkofag, som Gustaf III bekostade för Erik
XIV:s stoft, samt det präktiga monument af svart och hvit marmor, som är
upprest öfver riksdrotset Magnus Pedersson Brahe, hvilken hvilar därunder
med sina två hustrur. Bakom altaret ligger äfven riksföreståndaren Svante
Sture, ehuru ingen minnessten utmärker hans graf. Tornet uppfördes i
början af 1400-talet, men fick efter en brand på 1690-talet sin nuvarande
spira, som, 102,5 meter hög, var den högsta i Sverige, innan i våra dagar
Uppsala och Linköpings domkyrkor samt Klara kyrka i Stockholm erhöllo
än högre torn. Ett stort rum under tornet har fordom varit kapitelstuga, där
Gustaf I förelade kapitlet biskop Peder Sunnanväders förrädiska brefväxling
med dalkarlarne. – Det nuvarande slottet är uppfördt af Gustaf I och utgör
en sluten fyrkant, hvars höga kala murar icke förete något behagligt yttre.
Erik XIV hölls här en tid fången. Vid stadens västra utkant märkes
Djäkneberget med dess vidsträckta utsikt åt Mälaren och Svartådalen. Detta har
genom enskild persons ihärdighet gjorts till en i sitt slag enastående
parkanläggning, i hvilken träd och blomstergrupper spela vida mindre roll än
stenmonument af alla former och storlekar med inhuggna inskrifter och
hyllningsord åt en stor mängd af landets och ortens framstående män, döda och
lefvande.
Då vi talat om Västmanlands slättbygd och dess oförnekliga fulhet,
böra vi likväl göra landet och naturen den rättvisan, att stränderna vid
Mälaren i allmänhet äro täcka och klädas af en vacker list af ekar och
löfskog, som därför lockat en och annan af forna tiders småfurstar att där uppslå
sina bopålar. Två mil öster om Västerås träffar man sålunda <i>Ängsö</i, ett
gods hvars namn uppdyker nästan samtidigt med vår första säkra historias
begynnelse. Om också en skarpsyntare granskning icke i allo godkänner en
uppgjord förteckning på namngifna ägare af stället, hvilken går tillbaka ända
till medlet af 1100-talet, så är emellertid visst, att de flesta af namnen kunna
genom diplom visas vara riktiga. I början af 1300-talet ägdes Ängsö af
hertigarne Erik och Valdemar, som 1307 öfverlämnade det till Ambjörn
Sixtenson Sparre. Efter denne kom det till släkterna Bielke, Oxenstierna,
Sture och åter till Sparreätten, af hvilken riddaren Bengt Faderson vid slutet
af 1400-talet byggde Ängsö gamla hus, detsamma som än i dag utgör
grundstommen till slottet och som undergick en formlig belägring af Gustaf Vasa,
hvilken efter dess intagande lät förstöra de omgifvande fästningsverken. Sedan
Ängsö en tid tillhört Trollar och Possar, kom det för tredje gången genom
gifte till släkten Sparre, nämligen friherre Peder Eriksson, som lät påbygga
och förbättra slottet, hvarigenom det hufvudsakligen fick det utseende det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
