Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Härjedalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som kort därefter kom till vallen på besök, gingo de in på bytet nästa gång
det föreslogs dem, kastade stål öfver de fem getterna, när de fått dem, och
fingo sedan af hvarje get mycket mera mjölk än af en ko.
Stundom få vättarne äfven lust till lekamligt umgänge med människorna,
och det gäller då att vara på sin vakt. Vida spridd är sägnen om
Trollbruden. En ung, vacker bodkulla hade väckt vättkungens åtrå, och han gaf
sig ej förrän hon lofvade bli hans brud. Den enda, hon kunde sända med
bud till bygden, var vallhunden, och han kom dit, då folket var i kyrkan,
samt gaf sig ej till tåls, innan hennes far följde med honom till fäboden.
Då denne hann fram, var kokstugan full af bröllopsfolk. Bruden var klädd i
silkesklädning och hade en stor guldkrona på hufvudet samt en hel mängd
silfver och guld på bröst och armar. Men bonden tog upp knifven, kastade den
öfver dotter sin och ropade i detsamma: »Bruden och brudsmyckena skall jag
ha!» I samma ögonblick voro både brudgummen och allt bröllopsfolket som
bortblåsta. Men dyrbarheterna stannade kvar i den tillärnade vättebrudens ägo.
Bland alstren af Härjedalens mejerihandtering har särskildt »kronosten»
låtit tala om sig. Den hade sitt namn däraf, att hvarje hemmansåbo förr
skattade en sådan ost till kronan. På någon dag i året, då mjölkafkastningen
var som störst och mjölken på grund af betets godhet som fetast, plägade
bonden använda all mjölken efter sina femtio kor eller flera till ystning af
sådan ost: medan den ännu var färsk, var den lös, nästan flytande, liksom
schweizerosten från Uri, samt fet och smakande af fjällörter liksom den;
sedan hölls den lagrad ett helt års tid för att bli fast och stadig.
Förr var Härjedalen en afskild landsände, där gamla seder och bruk
både i fråga om bostäder, klädedräkt och lefnadssätt bibehöllo sig oförändrade
genom långa tider. Ännu äro väl åtskilliga af dess bygder svårtillgängliga
nog, men som byarna ligga samlade utmed de allmänna farvägarna i
floddalarna, så ha både handelsvaror och främmande vanor här under sista
mansåldern vunnit allmänt insteg.
Den forna dräkten bestod mest af vadmal: männen buro långa, mörkgrå
rockar (yngre karlar tröjor) samt knäbyxor af sämskadt skinn. Kvinnorna
gingo sommartiden i lifstycken med hvita linneärmar och mörka förkläden,
hvarjämte hustrurna på hufvudet buro svarta mössor med spetsar fram öfver
tinningarna, och flickorna kattunsdukar om sommaren och brokiga mössor
om vintern. Till högtidsdräkten hörde äfven spännen, halskedjor och
hvarjehanda små nipper. Ett egendomligt bruk var att brudgummen förr bar
prästkappa vid vigseln, som alltid förrättades i kyrkan.
En prydlig dräkt, ehuru nu oftast af köptyg, är något som härjedalingen
sätter mycket värde på; detta sammanhänger måhända därmed, att
bygdens folk sällan träffas utom vid kyrkan, och då vill hvar och en gärna
visa sig till sin fördel. Bostäderna äro rymliga och ofta prydliga, liksom i
det timmerrika Norrland i allmänhet, och det forna bruket att sammanbygga
boningshus och ladugård eller att ligga på ett loft i ladugården är numera
bortlagdt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
