Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medelpad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
114 till 58 meter öfver hafvet. Kring Torpsjön utbreder sig en välodlad,
folkrik bygd, och från det strax väster därom belägna Getberget har man en
storslagen utsikt dels uppåt Borgsjötrakten, dels flera mil nedåt älfvens lopp.
Vid Torpshammar tillför Gimån norrifrån Ljungan en betydande vattenmängd
och bildar ett 18 meter högt, förgrenadt fall, som järnvägen går öfver på en
60 meter lång järnbro. Torpshammar är af gammalt en af hufvudorterna i
Medelpad och var genom järnväg förenadt med Sundsvall redan innan Norra
stambanan hann upp till Medelpad. En lång träbro leder här öfver floden, och
stora flottrännor stupa på båda sidor ned mot denna; en herregård med vacker
park, ett järnbruk, som dock nu är nedlagdt, och en stor nybyggd
trämassefabrik äro hvad som jämte den vackra naturen främst ådrager sig den resandes
uppmärksamhet. I älfdalens fortsättning gör sig intrycket af sågverksrörelsen
allt mera gällande, och den 16 meter långa, mellan höga åsar inklämda
Stödesjön är ofta fylld af timmermassor. Ännu en mil östligare, i närheten af
Matfors trämassefabrik och mekaniska verkstad (förr järnbruk), skiljer sig
järnvägen från älfven, som genom sjön Marmen och vidare österut genom
Njurunda socken – den kallas också Njurunda älf – söker sig väg till
hafvet, medan banan går förbi den vackra sjön Selångersfjärden och
Selångers stora hundraåriga kyrka rätt fram till Sundsvall. Vid sydänden af
Marmen ligger Sörfors bruk, förr ett stort järnbruk, men 1895 ombildadt
till trämassefabrik och sågverk, och kring älfmynningen ligga de stora
sågverken Svartvik, Stockvik och Klampenborg, andra mindre att förtiga.
Svartvik har egen kyrka, telegraf och tullstation, stora ångsågar och hyflerier,
präktig hamn och bortåt 1,500 invånare, står alltså i folkmängd framom ett
dussin af våra småstäder och de flesta af våra köpingar, men lämnar i fråga
öm affärsrörelsens liflighet de allra flesta af våra småstäder långt bakom sig.
Ett stycke söder om älfven ligger Njurunda nya kyrka, byggd efter det
den gamla nedbrann 1870 samt störst och vackrast i landskapet; från dess
torn har man en storartad utsikt öfver kustbygden ända till Alnösundet i
norr och till närheten af Helsinglandsgränsen i sydost, där ännu vid Galtströms
bruk en rätt betydande järntillverkning drifves.
Sundsvall är efter den förfärliga brand, som midsommaren 1888 lade
hela den egentliga staden i aska, ej längre en stad med norrländsk prägel.
Trähusen ha försvunnit: de kvarstå blott i den af branden skonade stadsdelen
Norrmalm norr om ån och få hädanefter byggas endast i förstadsområdet
Vretarne. Breda gator, trädprydda esplanader, prydliga parkanläggningar
och ståtliga stenhus ge det nya Sundsvall dess yttre prägel.
Sundsvall grundlades 1621 och fick stadsprivilegier 1624. År 1721
uppbrändes staden af ryssarne, 1812 fick den stapelstadsrätt, 1822 blef den
eget pastorat och 1875 fick den järnväg. Sedan gick den, trots en stor
eldsvåda 1877, raskt framåt till branden 1888; det var 1870-talets storartade
höjning i konjunkturerna ej blott för trävaror, som utvecklade
sågverksindustrien i Medelpad ofantligt, och sedan har staden af alla krafter sökt
bibehålla sin då vunna maktställning. Rent af förvånande var den fart,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
