Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lappland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ända till fram på 1870-talet tog man för gifvet, att Sulitälma på
riksgränsen var Sveriges högsta berg och att de högsta partierna af Lapplands
fjällvärld vore att söka närmast gränsen. Så är dock icke fallet. Såväl mellan
Lule älfs källarmar som norr därom utbreda sig väldiga fjällpartier långt in
åt Sverige, och ur dem uppstiga Sveriges två högsta berg, Sarjektjåkko (2,125
meter) och Kebnekaise (2,135 meter).
Med hänsyn till höjden öfver hafvet gör sig i Lappland en utpräglad
skillnad gällande mellan olika bälten eller regioner, karakteriserade af hvar
sina växtformer. Från kusten till en höjd af 950 meter under snögränsen
utbreder sig granregionen med rika tall- och granskogar. Nära områdets
öfre gräns antager granen ett magert och stripigt utseende, grenarna blifva
korta och utgå ända från roten, stammen blir vriden, smal och låg. När
granen upphör, vidtager tallregionen, där tallen blandad med björk ännu bildar
milsvida skogar. Tallarna på de höga bergen långt mot väster äro dock
kortvuxna, fjällvinden har vridit deras stammar i korkskrufform och plattat deras kronor. Snart tager man farväl af den sista lågvuxna tallen och är nu
inne i björkregionen, som når ungefär från 830 till 600 meter under
snögränsen. Björken är här allt mera enrådande, ju högre upp man kommer;
men det är ej låglandets raka, smärta björk med dess vajande grenar:
stammen är kortare, grenarna äro knotiga, hela trädet har ett stelt och förvridet
utseende och äger vid områdets öfversta
gräns föga större höjd än en fullvuxen karl. Efter björkarnas bälte
vidtager det första egentliga fjällväxtbältet eller videregionen. Videt, som i
föregående bälten bildat en manshög, nästan ogenomtränglig skog med ett
virrvarr af efter ljus och luft sökande grenar, förekommer här endast sparsamt
på skyddade ställen och omkring fjällvattnen. Slutligen upphöra äfven
videsnåren, och nu utbreder tundran sitt ödsliga bälte med kärr och myrar,
nakna klipphällar och grusade stenblock. Marken färgas brun af kråkbärsris
och azalea, träden ersättas af låga dvärgbjörkar och i mossan slingrande
krypviden. Slutligen vidtager den eviga snön först fläckvis, sedan i ett jämnt täcke,
endast afbrutet af enstaka fjällspetsar och mörka klippor. Här är jöklarnas
värld. Sakta skrider snömassan hoppressad till en isflod fram mellan nakna
klippstränder, tills den vid ändmoränen smälter och omsattes i en bullrande
fjällbäck.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
