Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lappland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfvervinna mötande hinder. Många uppgifva, att lapparne äro hämndgiriga,
baksluga och fega, men detta omdöme skall motsägas af hvar och en, som
med dem kommer i; närmare beröring; ty några dylika grunddrag finnas icke
i deras lynne, och efter enstaka individer får ej ett helt folk dömas. –
Namnen lapp och Lappland äro af finskt ursprung; själfva kalla lapparne sig same
på lapska och beteckna sig, då de tala svenska, i åtskilliga trakter helst med
ordet fjällfolket.
Liksom andra folkslag hafva äfven lapparne sina sägner om en aflägsen
forntid, och man återfinner i dessa fornsägner samma föreställningar som
hos alla gamla folk, bland annat om en allmän vattenflod, som öfvergått
jorden. »Redan innan Gud stjälpte om världen» – berättar en lappsaga –
»fanns det folk i Sameland; men då vattnet från hafven och floderna vid
denna ’omstjälpning’ steg upp på landet, fördränktes alla lefvande människor
med undantag af två syskon, en gosse och en flicka, hvilka Gud förde
upp på ett högt berg, som kallades ’Passevare’ (det heliga berget). Sedan
vattnet afrunnit från jorden, åtskildes syskonen för att hvar på sitt håll
uppsöka andra människor. Efter tre års fruktlöst sökande sammanträffade de
och igenkände hvarandra. De åtskildes på nytt, och efter andra tre år möttes
de om igen, men begåfvo sig åter ut i världen. Sedan de ytterligare i tre
år vandrat omkring, träffades de utan att igenkänna hvarandra. De följdes
nu åt genom lifvet, och ifrån dem härstamma alla människor, som nu lefva
på jorden, både same och svenskar.» – Egen är lapparnes föreställning om
upphofvet till deras och svenskarnes olika lefnadssätt. Från begynnelsen
– mena de – voro både svenskar och lappar ett folk, och deras stamfäder
hade samma föräldrar. Men en gång vid ett häftigt stormväder blef den
ene brodern förskräckt och skylde sig under ett bräde, och af hans
efterkommande härstamma svenskarne, som bo i hus. Den andre däremot
uthärdade under öppen himmel, och han blef stamfader för lapparne, som ännu
i dag icke fråga efter tak öfver hufvudet.
Innan kristendomen vunnit insteg, dyrkade lapparne i likhet med alla
vildar naturföremålen och naturkrafterna. Främst tillbads solen, Päine, jämte
månen, Mano, och stjärnorna, Nasteh. Åskans gud, Tjermes eller Jubmel,
som ofta sammanblandades med den högste guden Päine, rådde öfver
väderleken och årsväxten och åtnjöt på grund häraf stor vördnad. Utom dessa
och andra mera framstående gudomligheter var ett stort antal goda och
onda andar i luften, jorden och underjorden föremål för lapparnes tillbedjan.
Vid sina offerställen uppställde de antingen en af naturen ovanligt formad
sten eller ett klumpigt tillyxadt träbeläte. Framför dessa gudabilder hade
de sina altaren, på hvilka de offrade renhorn, ben, fågelvingar och dylikt,
hvarjämte afgudabilderna beströkos med blod. Prästerskapet utgjordes af
de så kallade noåiderna, som på en gång voro präster, läkare och trollmän,
och hvilka för att kunna uppnå denna inflytelserika och inbringande ställning
måste åtnjuta undervisning af någon äldre noåid. Till lapparnes hedniska
sedvanor hörde äfven bruket af trolltrumman (kåbdas), som vanligen var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
