Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - KUURO-INGA. EN LIVSBILD FRÅN KARESUANDO.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har åter förstått: med den osynlige för ögonen härdade
hon ut.
Kuuro-Ingas man Niku var lycklig och glad över livet
som återkommit, över bördan som fått vingar. Niku är själv
en from man. Det var rörande att se den lille gubben med
det buskiga skägget, när han mötte en, plirade ögonen,
såsom då man ser mot solen och två fingrar, flögo upp till
mössan liksom till honnörstecken. Sjuttioåringen hade liksom
blivit föryngrad. Han har ej en talande tunga men ej sällan
kom han och drog fram ur barmen en rentunga och »den
ska du ha», sa’ han med eftertryck till min hustru.
Sonen Niku den yngre var en av mina icke duktigaste
men käraste nattvardsbarn den våren. Vi hade så mycket
gemensamt, det kände vi. Vi hade samma mor.
Ja, då var det vår. Och på sommaren samma år träffade
jag Kuuro-Inga åter uppe i de norska fjällen vaken och
levande som en lappmarkens sommardag. Hon bakade glödkakor,
kokte mat och kaffe och var en älskvärd värdinna i sin kåta
och Niku gjorde honnör och bjöd på torkad rentunga. Och
då var det fest bland soliga fjäll.
Men hösten kom. Och Kuuro-Inga sjönk åter samman,
böjde sig och vissnade, som en blomma som spirat och levat
en vår och en sommar, som en blomma som doftat och
fröjdat så mången, hon föll åter i dvala, hon talade ej längre,
hon var åter avkopplad från yttervärlden. Varken man eller
barn fånga längre hennes intresse. Som en drömmande
vandrar hon åter fram och sover långa tider som en död.
Förra sommaren då jag åter besökte deras sommarviste i
Norge var hon visserligen med men satt som en frånvarande
och såg på mina läppar, då jag predikade för de andra
lapparna. Men blicken den var densamma, djup, klar och
fjärrskådande. Och när hon däruppe i fjället böjde knä vid
altarringen samman med de andra och mottog nattvarden,
då vilade över henne en förklaringens strålglans, som gav
förklaring åt den tro som lever i henne.
Ännu vandrar hon som den döva Inga, som ingenting hör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
