Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kap. 841. Hydrologi
841 : 5-6
Totala avdunstning ens normalvärde kan erhållas såsom skillnaden mellan
nederbörden och avrunnen vattenmängd. Den beräknas i sydligaste Sverige till ca
400 mm/år och minskar norrut och med stigande höjd över havet. I större delen
av Götaland och södra Svealand är den omkring 350 mm/år, i mellersta Norrlands
skogstrakter ca 250 mm/år, längst norrut ca 200 mm/år och i fjälltrakterna 200—
100 mm/år. Fördelningen under året är ej säkert känd. Den är dock ojämförligt
störst under sommaren. För Tåkerns hela nederbördsområde anges värdena:
jan. febr. mars april maj juni juli
Avdunstning i mm....... 5 5 15 25 55 75 70
aug. sept. okt. nov. dec. året
50 30 15 10 5 360
Den årliga avdunstningen är i vårt klimat ungefär lika stor varje år, oavsett
nederbördens storlek, vilket beror på, att det under torra, varma år finnes mindre vatten
tillgängligt för avdunstning.
: 44 Nederbördsområdets beskaffenhet
Nederbördsområdets storlek och form
Avrinningen blir av naturliga skäl jämnare från ett större nederbördsområde än
från ett mindre. Häftiga skyfall ha huvudsakligen lokal verkan och ge stor
avrinning i ett litet vattendrag, men märkas föga och först senare i ett stort.
Lågvattenavrinningen är i små områden oftast 0 och blir i regel större per ytenhet,
ju större området är, vilket beror på olika klimat och markbeskaffenhet inom
olika delar samt på magasinering i sjöar, sankmarker och grundvatten.
Denna utjämning och försening av vattenvariationerna kallas retardation.
I ett långsträckt område är retardationen större än i ett med koncentrerad form.
Sjöar och sankmarker
Sjöarnas och sankmarkernas totala areal anges ofta i % av nederbördsområdet,
sjöprocenten resp. sankmarksprocenten. Ju större dessa äro, desto större blir
retardationen, dvs. högvattenföringen minskar, lågvattenföringen ökar, och
variationerna äro långsammare.
Vattenhushållningen i en sjö följer ekvationen
T = Q + M= Q+AW-Y
där T — nyttiga tillrinningen = tillrinningen till sjön + nederbörden på sjön —
— avdunstningen från sjön.
Q = avrinnande vattenmängden
M = den i sjön magasinerade vattenmängden (positiv eller negativ)
A W= vattenståndsändringen per tidsenhet (positiv eller negativ)
Y = sjöns area.
Av ekvationen synes, att Q är mindre än T vid stigande och större än T vid fallande
vattenstånd. Vid de högsta och lägsta vattenstånden, då AW ändrar tecken, är
Q = T. Ju större sjön är, desto större blir utjämningen.
Sankmarker och översvämmade områden verka på samma sätt som sjöarna vid
högvatten men ha icke alltid samma betydelse vid lågvatten, då de kunna vara
uttorkade.
Terrängens ocli grundens beskaffenhet
Stark lutning på marken minskar retardationen dels genom att vattnet får större
hastighet, dels genom att vattnet ej hinner tränga ned i marken, varför den
avrinnande kvantiteten blir större.
Är marken genomtränglig, sjunker en del vatten ned och bildar grundvatten,
som först långt senare kommer vattendragen tillgodo från källor eller direkt till
vattendragen. Grundvattnet är mycket starkt retarderat; årliga variationer
förekomma knappast.
431
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
