Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den siste häradsspelmannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
höstgillet i häradet ägt rum, visste man berätta, att
det lystes för: »Hederlige, välaktade och beskedlige
åbosonen Gunnar Ottosson och dygdesamma och
välaktade pigan Ana Jönsdotter».
I Görans hjärta kämpade sorg och harm; han led
en stolt själs alla kval, som känner sig förödmjukad,
ej blott af den han älskat, utan äfven af denna kärlek
själf, som han oaktadt de häftigaste strider, ej förmår
slita ur sitt blödande hjärta.
Det berättades, att lysningen ej försiggick i
Helsingborg, till hvars landsförsamling Filborna by hörer,
utan i en annan socken, hvarest Jöns Stensson äfven
ägde ett hemman och där hans dotter blifvit
konfirmerad och fortfarande stod mantalsskrifven, ty Jöns
Stensson kunde ej lida, att hans vackra och rika Ana
skulle ödmjukt maka åt sig om det föll en »hattadam»
in att vilja taga plats i hennes kyrkbänk vid
kommunioner och andra större kyrkliga högtider.
Vidare hette det, att bröllopet skulle stå veckan
efter det blifvit utlyst, ty de unga, det hade
nämdemannen sagt till flere, komme till hösten att taga mot
hemmanet.
Äfven dessa nyheter hunno till Bjuf, der Sone
Strängberg var boende, men äfven andra rykten gingo
i Filborna, som förblefvo obekanta för Göran, rykten
om en brudgum, som såg mer på en annan än sin
tillkommande, och om en fästmö, som ej såg på —
någon, så sorgsen var hon – – De enda, som sågo
rätt belåtna ut, voro Jöns Stensson och Marna Ottesson;
de hade aldrig varit så goda vänner som nu.
Men den, som ej var god, det var
häradsspelmannen. Han ansåg sig vara den egentlige förolämpade;
hans fosterson hade blifvit narrad och han själf
hindrad från sin tilltänkta manöver mot Jöns Stensson.
Detta kräfde vedergällning, men huru erhålla den? —
Dock tycktes ödet vara vår spelman bevåget, ty en
vacker dag kom en af hans skattskyldige spelmän till
honom, glödande af barm, och berättade, att Jöns
Stensson »tingat landskronamusiken att spela på bröllopet».
»Bra, bra!» svarade Strängberg med sammanbitna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
