Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den siste häradsspelmannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på det sättet, hon brukade gråta, då hon ej kunde få
sin vilja fram; och då Jöns Stensson ändtligen gick,
hade han vändt sig mot henne och leende sagt: Ingen
skada skedd, kära svägerska, det är mänskligt att taga
fel, det har händt den bäste, det har händt mig».
»Tillställningar alltihop!» hade Marna ropat, hvarpå
nämdemannen svarat skrattande: »Förstås, men du får
vänja dig därvid, sade bagaren, då han sopade ugnen med
katten». Emellertid rustades till bröllop i begge gårdarne.
Den nymodiga kvartetten från Landskrona stod på
Jöns Stenssons nyomlagda trappa och hälsade de
anländande bröllopsgästerna välkomna med en liflig
marsch. Nedanför trappan stod värden själf med ett
ansikte, hvari man kunde läsa belåtenhet och godlynt
skälmaktighet, parad med en viss oro. Ofta flögo hans
blickar från gästerna, spejande utåt landsvägen;
synbarligen väntade han någon med otålighet. De både
kontrahenterna bodde så nära hvarandra, att någon
»brudstass» ej kunnat ordnas, ty dess första led skulle
då hafva varit framme vid brudens hem, innan de
sista kunnat lämna brudgummens. Det var en stor
släkt den Stenska, och »gilleslaget» utom den ej
mindre. Gunnar och talmannen kommo dock till häst,
åtföljda af en vagn med kvinnor, bland hvilka Marna
satt, mörk och rak som en reslig tall i en grupp
dvärgbok. Aldrig hade hennes store gulrosige
silkessjal varit noggrannare utbredd öfver hennes rygg och
bröst, hennes hvita förkläde bättre stärkt eller den
broderade kluten ståtligare uppsatt än nu; men hennes
blick tycktes säga till hvarje mötande: »Kom mig ej
för nära!»
Nu kom prästen, och nästan samtidigt med honom
fyra män till häst, i hvilka vi igenkänna
häradsspelmannen Sone Strängberg, sublim i sin makt och
storhet, hans fosterson Göran, blek som Hjalmar efter
holmgången, men med högburet hufvud, tyglande sin
dansande springare. Bakom dem redo på magra
arbetshästar tvänne af Strängbergs bäste medhjälpare.
Strängbergs blickar mötas af häradsspelmannens från
Karaby, som han tyckte, hånleende drag — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
