Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den siste häradsspelmannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Öfver Jöns Stenssons ansikte flög ett muntert
småleende vid åsynen af denna objudna trupp; han
försökte dock att se ovänligt på Strängberg, medan han
med en underlig fuktig blick betraktade ynglingen på
den ystre hästen.
Spelmännen sutto af, och på en vink af
husbonden skyndade drängarne att taga emot deras hästar,
och Sone Strängberg tågade med sin trupp stolt förbi
kvartetten på trappan och uppställde den vid dörren
till brudgemaket. Fader Jöns såg orolig ut och Marna
betraktade honom med skadeglädje i ögat.
Prästen ställer sig framför brudpallen, talmannen
ger ett tecken och Strängberg uppstämmer — den
krigiske stenbocksmarschen. Dörren till brudkammaren
slås upp, det susar för Görans öron, för hans blickar
skimrar ett oredigt haf af brokiga band, hvita
förkläden och lysande silkesdukar; han måste stödja sig mot
väggen för att ej falla. Handboken höjes, musiken
tystnar och Göran neddignar på träbänken vid väggen —
»Jag frågar dig, Ana Jönsdotter, om du vill hafva
denne Gunnar Ottesson till din äkta man och älska
honom i nöd och lust?»
Göran hade sprungit upp; med ångest lyssnade
han på svaret — hoppades han kanske?
»Ja!» svarade bruden tämligen högt.
Göran knuffade till de framför honom stående,
han ville fram, han ville se henne — — En hand lade
sig på hans skuldra, och spelmannen Mollbergs röst
hviskade: »Stilla, kamrat, sedan kommer vår tur!»
Gästerna hade bestörta och förvånade stirrat,
ömsom på brudparet, ömsom på hvarandra. Strängberg
hade ett par gånger tagit sig om pannan, undrande
om han ej druckit fler än tre »kaffegökar» på
förmiddagen.
Vigseln var förbi, prästen lyckönskade de nygifta,
Marna Ottesson tog bruden hårdt i hand och sade
underligt varmt: »Gud välsigne min sons kvinna!»
Bruden tryckte sina skälfvande läppar mot svärmoderns
hand. Gunnar tog moderns andra hand, »tack, mor!»
hviskade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
