Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den lurade slättbon - Göingedrängen och smålandskäringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rände allt, hvad han kunde, för att få fatt i sina hästar
och köra sin väg. Men den rätte göingen satt i ett träd
med en horsaskärra (hästskramla) i handen, och när
slättbon kom körande förbi, svängde han skärran; så
det gaf genljud i skogen. Slättbon misste hörseln och
hästarne förståndet; så de började skena, vagnen
vändes upp och ned, slättbon flög inåt skogen — men ej
långt, ty han var tung — och hästarne rände ensamma
hem. Då hade slättbon ej annat att göra än traska efter
samma väg.
Efter denna resa vågade han sig ej till Göinge på
lång lång tid, för han var rädd för de gulbyxade, som
kunde både flyga och sticka.
Men hur det nu är, så kan slättbon ej i längden
undvara göingarne. Den här mannen behöfde sig ett
lass plankor, och då det nu var så länge sedan han
var i Göinge, tänkte han, att ingen af de där, som
höllo riksdag i lindstubben, nu skulle känna igen honom.
Alltså tog han mod till sig och begaf sig i väg,
och det gick bra, ända tills han kom helt upp i
Göinge och skulle köra öfver en bro. Men här mötte
honom en stor tordyfvel, som kom klifvande midt på
vägen. Då höll slättbon in sina hästar, tittade skarpt
på tordyfveln och sade: »Aha, du jäkel, jag känner
dig nog igen, fast du nu fått blå tröja på! Går du
midt åt vägen, så kör jag bredvid».
Och så körde slättbon i förskräckelsen ner i ån,
och där blef han med detsamma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
