Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jungfru Lena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föreslå husets »spökrum» — det fanns nämligen ett
sådant — till Lenas sängkammare, ty detta hade varit
nog för att genast drifva henne på flykten. Vanligen
infann hon sig för att hjälpa till att skära turkiska
bönor, rensa lingon, sylta frukt och bär samt skära
kött till korf.
Under dessa och liknande bestyr berättade hon
händelser ur dagens historia, skildrade sista balen hos
borgmästaren, talade om skedda eller tillämnade
talöfningar inom det finare sällskapslifvet i staden,
beskref en eller annan liten, allmänt känd skandal, med
mera sådant, som hon trodde kunna vara landtborna
till glädje och uppbyggelse.
Lena kände dock mer än väl, att den
uppmärksamhet hvarmed dessa skildringar ur dagens historia
afhördes, mera förskref sig från höflighet än verkligt
intresse, och åhörarne visste också att först då kvällen
kom och Lena hade sina händer och armar fria samt
det stora, släta köksgolvet till sitt förfogande, skulle
andra taflor upprullas. Då skulle de, sittande på
köksborden och vedlåren, föreställande »första platsen på
en teater», skåda Lena i kort kjol, lifstycke och bara
armar, med det silfvergrå håret högt uppfäst med en
gulbrun kam, framställa sina minnen, så att de trodde
sig satta tillbaka i en tid, då våra skånska herresäten
ej utan yttersta vördnad och ödmjukhet beträddes af
en ofrälse fot, medan dock där inne vanliga dödliga
människors sorger och lidanden, dygder och brott
dvaldes i de prunkande gemaken.
Så hade husets döttrar en höstkväll intagit sina
själfskrifna åskådareplatser på köksbordet, medan
tjänstpigorna sutto på upp- och nedvända baljor. Ett
flammande bål i spiseln belyste skådeplatsen, där Lena
med långa steg och släpande tofflor gick fram och åter
sänkt i djupa tankar, sedan hon slutat beskrifningen
öfver en fest på det gamla spökslottet, hvilket vi här
vilja komma öfverens om att kalla Ättlinge.
»Jag förstår ej rätt, hur damerna kunde få det
pudrade håret så högt upptornadt, som Lena
beskrifver det», sade en af de minsta på »första raden».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
