Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jungfru Lena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu kunde icke ens första raden hålla sig
allvarsam, ty Lena hade i sin ifver förgätit att hon för
tillfället ej bar mer än denna enda kjol, som nu låg
öfver armen. Ännu en sirlig svängning med handen,
ett steg åt sidan med den toffelklädda foten, öfver
hvilken den lösta strumpan nedföll, och en djup nigning
med frånsidan vänd åt parketten, och denna utbrast i
ett skallande skratt.
Lena rätade hastigt upp sig, strök sig med högra
handen öfver pannan, som om hon vaknat ur en dröm
och kommit att erinra sig, hvar hon befann sig och
sin utstyrsel. Med en djup suck föll armen ned åt
sidan, så att den korta kjolen kom i sitt behöriga läge,
hvarefter hon med otålig brådska befriade sitt hufvud
från svamparne och yllebanden, under det hon skänkte
sin publik en blick af stolt förakt.
»Hur kunde jag också vilja tala om henne i deras
närvaro!» mumlade hon med ett ögonkast öfver sin
skuldra på pigorna, hvilka, ännu skrattande, rullade
sig på stengolfvet, medan åskådarinnorna på
köksborden plötsligt blefvo allvarsamma.
En af dessa hade ej skrattat, ty hon hade
verkligen sett det, som Lena velat åskådliggöra. För henne
var köket förvandladt till en götisk sal och den gamla
kvinnan till en ung, skön borgfröken, med pudradt
hår och atlassläp; skrattet väckte äfven henne, liksom
Lena, på ett obehagligt sätt ur den glänsande
fantasivärlden.
»En annan gång får jag ju höra fröken Gunillas
och stjärnkikarens historia!» bad hon hviskande,
läggande handen på Lenas bruna arm. Men Lena slog
bakut med arm och toffelhäl, ty nu var hon vred,
och i stället för att gå till hvila i den henne erbjudna
sängen, redde hon sig i harmen en bädd på locket af
en handkammarens kullriga kistor, och då visste
döttrarna, att i den natten fingo de inga historier höra.
Lena insomnade på sin upphöjda plats, medan
de ännu lågo och rådgjorde om bästa sättet att blidka
henne. Då hördes ett buller från den närbelägna
handkammaren: det var Lena, som med bolstrar och allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
