Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jungfru Lena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utdelades i kretsen, som ryckte närmare till sammans
kring bordet, och Lena tog till ordet:
»Allt från det jag var litet barn hörde jag talas
om ’violetta frun på Ättlinge;’ min mor hade själf
blifvit varnad af henne. Min mor var nämligen enda
dottern till trädgårdsmästaren på Ättlinge och den
vackraste flickan på hela det stora godset. Hon hade
bruna ögon, men ej af det slag, som påminner om två
kryddpepparkorn, utan af de där, som likna väl mogna
hasselnötter. Därtill hade hon de finaste mörka
ögonbryn, hvilka dock möttes öfver pannan — ett tecken
till att hennes lif var invigdt åt olyckan. Detta var
den enda olikheten i hennes och mitt utseende, då jag
var ung. Ljust hår, med en fin skiftning i rödt, låg
i vågor kring hennes tinningar, och kinderna, hvilka
alltid påminde mig om nyss utslagna äppelblommor —
dock, jag vill ej vidare säga eder något om hennes
skönhet, på det jag ej skall synas eder fåfäng öfver
min egen.
Efter gamle grefvens och hans grefvinnas död,
blef deras äldsta barn, fröken Beata Ättensköld, så
godt som enväldig härskarinna öfver godset. Hennes
två yngre bröder voro militärer och hade lefvat friskt
undan, så att deras rika arf tämligen smält samman,
hvadan de på visst sätt berodde af fröken Beata, som
helt och hållet öfvertagit godsets förvaltning. Karl, den
äldste af bröderna, hade till fröken Beatas stora harm
gift sig med en borgarflicka i Stockholm — de
manliga Ättensköldarnes tycke för ofrälse kvinnor var ett
sorgligt familjearf — och i hufvudstaden hade han så
stora olägenheter af denna borgerliga förbindelse, att
fröken Beata måste, för att ej nödga brodern att
begära afsked, från krigstjänsten, taga hans unga hustru
till sig på Ättlinge. Hon lär hafva varit en liten mild
varelse med besynnerliga vanor, som bättre passade i
trädgårdsmästarens enkla bostad, än i den stolta
borgen, och ehuru fröken Beata med stränga ord
förebrådde henne det opassande däri, ingick hon ett varmt
vänskapsförbund med min mor. Däraf kom det troligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
